Yttrandefrihetsfundamentalister är oerhört toleranta gentemot uttryck. De accepterar brännande av koranen och av svenska flaggan, om det är brännarens egen koran eller flagga. Inte om det är, t ex en svenska flagga på kommunens flaggstång. Men blott om det förekommer på allmän plats, på torgen. Vi tror att alla uttryck, som inte skadar andra, skall få förekomma. De som tar illa upp, får finna sig i det, ty torget är öppet för den gemensamma debatten.
Sedan finns det de som är mindre toleranta, som t ex den svenska regeringen, NATO:s generalsekreterare, ett organ i FN, påven (som ju tillhör en organisation som har stor erfarenhet av brännande, men inte av böcker utan av människor) samt många i det svenska etablissemanget. Och, som en ny enkät visar, bortåt 60% av kvinnorna och 40% av männen i Sverige. De kan säkert tolerera bränning av diverse saker, men inte sk heliga skrifter, som t ex koranen.
Sedan finns det de som är än mindre toleranta, de protesterande muslimerna, som, likt ovanstående, vill göra intoleransen till lag och förbjuda brännande av koranen.
Muslimer är, precis som andra anhängare av de semitiska religionerna, i grunden intoleranta.
Den snällaste intoleransen står Jesus för, där han i Lukas 15:1-7, bemöter fariséernas klagan på att han umgås med syndare, dvs tolererar dem genom umgänge. Han berättar då om det förlorade fåret och om glädjen att återfinna det. Syndare tolereras egentligen inte, utan skall återbördas hem. Därför lämnar fåraherden sina 99 får, för att finna den, som egentligen skall vara i flocken. Tanken att fåret lämnat flocken av egen vilja och inte önskar vara i flocken, dvs tolerans, finns inte hos Jesus, ty alla syndare skall återvända till flocken.
Judarna, med delvis även de kristna, är strängare i sin intolerans. När folket lät göra en guldkalv och avgudade den, sade guden till Moses: ”Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem.” (2 Moseboken 32:7), varvid Mose gick till avgudadyrkarna, slängde stentavlorna med de tio buden i marken, lät bränna guldkalven, blandade stoftet i vatten och tvingade folket dricka vattnet. Därefter lät han avrätta 3000 män av folket. Så ser den judiska intoleransen ut, en intolerans som egentligen delas av de andra semitiska religionerna.
Muslimerna är på samma våglängd, eftersom de anmodar att man skall avrätta avgudadyrkarna. Deras koran är fylld av uppmaningar att avrätta dessa. Och, om det inte skulle räcka, om någon skulle undslippa avrättningarna, har muslimernas gud försäkrat sig om att de skall brinna i helvetet. Elden, som de förvägrar koranbrännarna, använder de själva, men inte på böcker eller guldkalvar, utan på människor.
I verkliga livet visar muslimernas sin intolerans på olika sätt. T ex skall kvinnorna bära sin hijab, men inte blott på torget, utan även på sina arbetsplatser och på institutioner som enligt svensk tradition varit konfessionsfri, t ex sjukhus och polisen. De tolererar inte griskött och räkor, och begär att mat som de serveras, t ex vilken mat deras barn får i förskolor, skall vara underkastade deras matregler. De får själva inte avbilda profeten, och kräver, i sin intolerans, att även andra skall omfattas av det förbudet, vilket Lars Vilks och tecknarna på Charlie fick plikta sina liv för. Somliga är så extrema i sin intolerans att de inte låter sina flickor och kvinnor bada i en vattensamling där det finns män. Det finns de som vägrar följa seden att hälsa med handen och kräver att andra skall acceptera deras sed, att mannen inte berör en kvinna, inte ens hennes hand.
Dessa intoleranta har sedan mage att begära att deras intolerans skall tolereras. Resultatet blir att toleransen i samhället minskar. Idag diskuteras, på fullt allvar och utan tanke på konsekvenserna, att brännande av koranen skall förbjudas. Det som är deras intolerans skall anammas av samhället genom lagstiftning. På så sätt tar samhället ytterligare ett steg mot intolerans.
Den 8 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Sedan finns det de som är mindre toleranta, som t ex den svenska regeringen, NATO:s generalsekreterare, ett organ i FN, påven (som ju tillhör en organisation som har stor erfarenhet av brännande, men inte av böcker utan av människor) samt många i det svenska etablissemanget. Och, som en ny enkät visar, bortåt 60% av kvinnorna och 40% av männen i Sverige. De kan säkert tolerera bränning av diverse saker, men inte sk heliga skrifter, som t ex koranen.
Sedan finns det de som är än mindre toleranta, de protesterande muslimerna, som, likt ovanstående, vill göra intoleransen till lag och förbjuda brännande av koranen.
Muslimer är, precis som andra anhängare av de semitiska religionerna, i grunden intoleranta.
Den snällaste intoleransen står Jesus för, där han i Lukas 15:1-7, bemöter fariséernas klagan på att han umgås med syndare, dvs tolererar dem genom umgänge. Han berättar då om det förlorade fåret och om glädjen att återfinna det. Syndare tolereras egentligen inte, utan skall återbördas hem. Därför lämnar fåraherden sina 99 får, för att finna den, som egentligen skall vara i flocken. Tanken att fåret lämnat flocken av egen vilja och inte önskar vara i flocken, dvs tolerans, finns inte hos Jesus, ty alla syndare skall återvända till flocken.
Judarna, med delvis även de kristna, är strängare i sin intolerans. När folket lät göra en guldkalv och avgudade den, sade guden till Moses: ”Låt mig nu vara, så att min vrede kan brinna mot dem och förtära dem.” (2 Moseboken 32:7), varvid Mose gick till avgudadyrkarna, slängde stentavlorna med de tio buden i marken, lät bränna guldkalven, blandade stoftet i vatten och tvingade folket dricka vattnet. Därefter lät han avrätta 3000 män av folket. Så ser den judiska intoleransen ut, en intolerans som egentligen delas av de andra semitiska religionerna.
Muslimerna är på samma våglängd, eftersom de anmodar att man skall avrätta avgudadyrkarna. Deras koran är fylld av uppmaningar att avrätta dessa. Och, om det inte skulle räcka, om någon skulle undslippa avrättningarna, har muslimernas gud försäkrat sig om att de skall brinna i helvetet. Elden, som de förvägrar koranbrännarna, använder de själva, men inte på böcker eller guldkalvar, utan på människor.
I verkliga livet visar muslimernas sin intolerans på olika sätt. T ex skall kvinnorna bära sin hijab, men inte blott på torget, utan även på sina arbetsplatser och på institutioner som enligt svensk tradition varit konfessionsfri, t ex sjukhus och polisen. De tolererar inte griskött och räkor, och begär att mat som de serveras, t ex vilken mat deras barn får i förskolor, skall vara underkastade deras matregler. De får själva inte avbilda profeten, och kräver, i sin intolerans, att även andra skall omfattas av det förbudet, vilket Lars Vilks och tecknarna på Charlie fick plikta sina liv för. Somliga är så extrema i sin intolerans att de inte låter sina flickor och kvinnor bada i en vattensamling där det finns män. Det finns de som vägrar följa seden att hälsa med handen och kräver att andra skall acceptera deras sed, att mannen inte berör en kvinna, inte ens hennes hand.
Dessa intoleranta har sedan mage att begära att deras intolerans skall tolereras. Resultatet blir att toleransen i samhället minskar. Idag diskuteras, på fullt allvar och utan tanke på konsekvenserna, att brännande av koranen skall förbjudas. Det som är deras intolerans skall anammas av samhället genom lagstiftning. På så sätt tar samhället ytterligare ett steg mot intolerans.
Den 8 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
