Liknelsen är ett osmaklig utnyttjande av Förintelsen, ty medan koranbrännandet omfattar en bok, koranen, och därmed kan antas vara riktat mot islam, var bokbålet inriktat på en folkgrupp, judarna, ty man brände inte judendomens bok, Toran, utan böcker författade av judar.
De som hävdar att koranbränning är hets mot en folkgrupp, muslimer, anser sig ha stöd för sin misstanke genom att de tolkar att brännarens motiv är att uppröra muslimer, vilket bekräftas genom de våldsamma reaktioner som brännandet gett.
Frågan är om hets mot folkgrupp skall ha subjektiva rekvisit, där man antingen ser om utföraren avser att hetsa eller om en folkgrupp upplever sig hetsade, eller objektiva rekvisit, där man relaterar handlingen till en folkgrupp och försöker utröna om handlingen objektivt innebär hets eller förödmjukelse av folkgruppen.
John Cleese sade en gång: ”Varför har fransmännen så många inbördeskrig? Så de kan vinna ett då och då.” Det är en uppenbar brittisk förödmjukelse av fransmän, som rider väl och glatt på antagonismen mellan de två länderna. Vi svenskar har skämtet: ”Hur sänker man en norsk ubåt? Man sjösätter den.” Det är en lika uppenbar förödmjukelse av norrmännen, baserat på vår gamla antagonism. Dock något dum i sig eftersom norrmännen kan undra hur långt vårt regalskepp Wasa seglade.
Ett objektivt rekvisit är onekligen svårt, eftersom det riskerar att angripa de handlingar av kärlek som förödmjukande skämt kan utgöra.
Det subjektiva rekvisitet avseende intentionen hos utföraren liknar domstolars dömande mellan dråp och mord, där mord innebär att ha uppsåt att döda. Jag vet inte hur domstolar kan fastslå uppsåt. Det är oerhört svårt att fastslå vilken intention en individ har vid en handling, både för en annan person och för individen. Individen kan också hävda en intention, men individens hävdande kan inte tas som bevis för intentionen. Hyckleri, lögn och bristande självinsikt är alla inslag som gör det svårt att fastställa den faktiska intentionen.
Det andra subjektiva rekvisitet, en folkgrupps upplevelse av hets, tillhör identitetsföreställningens grumliga vatten. En identitetsföreställning om en människas kön idag är inte baserat på individens fysiska kön eller på vilket kön samhället identifierar, utan vilket kön individen identifierar sig med. Identitetsföreställningen avseende hets mot folkgrupp hävdar att hets föreligger om en grupp upplever en handling som hets. Det innebär att folkgruppen avgör utgången i domstolen. Lars Vilks teckning, som bröt mot islams avbildandeförbud, skulle därmed kunna lagföras och fällas. Inte för att avbildning är förbjuden i svensk lag, utan i islam. Lagen blir därmed inte Sveriges lag, utan ett valfritt folks upplevelse av sin lag eller norm. Att folk känner sig kränkta bör inte vara en fråga för domstolen.
Om jag bränner Mein Kamp och hävdar att jag gör det för att visa att nazismen är en fruktansvärd ideologi, varvid ett antal nazister går i taket och känner sig kränkta, skall jag då fällas för hets mot folkgruppen nazister?
Till detta kommer problemet att fastställa vad ett folk är. Hur många som upplever sig som kränkta krävs för att de skall vara ett folk, och hur mycket gemenskap hos människorna i gruppen som upplever sig som kränkta krävs för att de skall betecknas som ett folk?
Om jag bränner boken ’Lillebror och Karlsson på taket’, som en protest mot den egoism som Karlsson på Taket visar upp, utanför portarna till Astrid Lindgrens Värld, och två sörmlänningar boende i Skara upplever det som en kränkning, skall jag dömas för hets mot folkgrupp, definierad som två sörmlänningar boende i Skara?
Hets mot folkgrupp borde istället se till ursprunget för lagen, den trovärdiga våldshets som nazisterna utsatte judarna för. Det visar på att det bör vara det trovärdiga våldet i hetsandet som är det viktiga.
Det räcker inte med att man med hets anför ringaktning av en folkgrupp, ty det drabbar t ex koranen hårt, som ju ringaktar avgudadyrkare, och i den bemärkelsen hetsar mot avgudadyrkarna.
Med koranen som exempel räcker det inte heller med våldshets, eftersom koranen uppmanar till våld mot avgudadyrkarna (t ex 9:5). Koranen skulle därmed fällas i domstol, vilket varken muslimer eller vi yttrandefrihetsfundamentalister vill.
Hotet om våld måste vara trovärdigt och tydligt riktat mot en identifierbar grupp av individer. Då är hetsen inriktat på att skapa underkastelse och skräck i en folkgrupp. Där går gränsen för yttrandefriheten. Att ingjuta rädsla i en folkgrupp eller hos individer genom trovärdiga våldsuppmaningar mot folkgruppen, borde vara förbjudet. Då är det hets mot folkgrupp och mot individer.
Men även det rekvisitet innebär problem för koranen. I koranens vers 4:34 står följande: ”MÄNNEN SKALL ha ansvar för och omsorg om kvinnorna med [den styrka och] de andra företräden som Gud har gett dem, och i egenskap av [kvinnornas] försörjare. Rättfärdiga kvinnor förrättar ödmjukt sin andakt [inför Gud] och döljer [för andra] det som Gud har dolt. Om ni ser tecken på illvilja hos dem, förmana dem då och varna dem och [om detta inte hjälper] håll er borta från deras nattläger och [som sista utväg] tillrättavisa dem handgripligen. Om de sedan visar sig medgörliga, sök då inte sak med dem. Gud är upphöjd, stor [i försvaret av de svagare]”
Med den texten kan man hävda att folkgruppen kvinnor har en berättigad rädsla för att våld kan komma att utövas i äktenskapet. Därför borde koranen fällas för hets mot folkgruppen kvinnor, där hetsen består i uttrycket ’… tillrättavisa dem handgripligen’.
Jag hävdar således att hets måste avse trovärdigt våld mot en folkgrupp, oaktat hetsarens avsikter och oaktat folkgruppens reaktioner.
Men även en så restriktiv definition innebär problem för islam eftersom det innebär att koranen, och dess vers 4:34, borde prövas i svensk domstol, där domstolen skall granska om hotet inger rädsla i folkgruppen kvinnor. Att en sådan domstolsprövning inte sker beror på vad jag skrivit mycket om tidigare här, att religioner, speciellt de med många anhängare, har fått en moralisk amnesti från ordinära, humana, mänskliga moraliska normer.
Den 7 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin