Igår informerade jag om undersökningen av ungdomar i Botkyrka, som visar att det finns en grupp av unga flickor som är oerhört förtryckta relativt de frihetens normer som Sverige hävdar, i lag, i sociala normer bland nordiska medborgare. Det är en hemsk rapport att läsa. Den borde ha föranlett debatter och demonstrationer i ett land som säger sig solidarisera sig med de svaga och som sätter värderingen, lika värde, oerhört högt.
Jag sökte över internet för att se hur rapporten togs emot.
Jag fann ett inslag i Radio Stockholm på 1 minut och 1 sekund. (https://sverigesradio.se/artikel/har-lever-nastan-varannan-ung-tjej-med-oskuldskrav)
Mitt husorgan, Svenska Dagbladet, rapporterar inte om skamförtrycket. När jag upptäckte rapporten och fann inslaget på Radio Stockholm, skrev tidningen om olyckan på Gröna Lund och NATO-anslutningen, samt om en undersökning som visade att 50% anser att SD är ett rasistiskt parti, där 62% av kvinnorna och 40% av männen anser detta. I en notis fick man veta att ’hat och hot inom scenkonsten’ skall debatteras i Almedalen. Inget om det hat som riktas mot unga kvinnor i Botkyrka. Inget om den rasism som skamkulturen utövar.
Det förefaller som om det fanns en radiotystnad om rapporten och därmed om det oerhörda förtryck som utövas mot unga flickor i Sverige.
Varför denna tystnad om ett så omfattande förtryck i Sverige?
En orsak kan vara att den blott redovisar det vi anser oss veta. Tidigare rapporter har gett samma bild, att unga flickor i utomnordiska familjer i utanförskapsområden löper stor risk att utsättas för skamkulturen. En rapport till adderar inte mycket, utan läggs till alla de andra rapporterna. Business as usual.
Men jämför med hur rapporter om kvinnors styrelserepresentation tas emot. De uppmärksammas varje år och man debatterar varför utvecklingen mot jämställda styrelser går så sakta. När det gäller de förtryckta flickorna får vi, om och om igen, veta att de finns och att förtrycket inte ger vika. Men ingen debatt varför de fortfarande är förtryckta, trots tidigare rapporter. Ingen debatterar vilka åtgärder som satts in och varför de inte tycks ha effekt. Varför, i det feministiska, jämställdhetssträvande Sverige, uppmärksammas en stark grupp kvinnor, de priviligierade styrelsekvinnorna, men inte en svag grupp flickor, de förtryckta flickorna?
En orsak till bristande uppmärksamhet kan vara att det fortfarande, trots ganska kraftig svängning i debattkulturen, där invandrarproblematik fått mer legitim närvaro, är en fråga man undviker för att inte riskera att simma i grumligt, brunt vatten, dvs drabbas av rasismkortet och SD-kortet. Förtrycket av flickorna har en etnisk/religiös grund. Det är obestridligt. Att angripa skamkulturen innebär att man angriper en kultur som i sig rymmer skamkulturen. Jag är övertygad att, om undersökarna hade vågat fråga om elevernas kultur, och främst deras familjs religion, hade islam stått ut, men även inslag av kristendom.
När primitiva demonstranter visar sitt förakt för islam genom att bränna koranen, går etablissemanget ut och fördömer tilltaget. Det leder till det absurda att islam blir en skyddad religion, där etablissemanget överväger att förbjuda handlingar som muslimer upplever som kränkande, och där forna statsministern och utrikesministern har förklarat sig ha stor respekt och beundran för islam. Detta stöd för islam försvårar receptionen av en rapport som obestridligt leder till att islam, eller inslag i religionen, ifrågasätts.
Det kan vara så att skamkulturen är en social sjukdom som etablerades med den semitiska religionens ankomst, kristendomen, vid 1000-talet. Om skamkulturen fanns tidigare, vet vi inte eftersom kunskapen om de samhällena är små. Denna sociala sjukdom eroderade starkt på 1960-talet. Den har nu kommit tillbaka, och med en styrka som vi inte sett på minst hundra år, genom etablerandet av en annan semitisk religion, islam. Förvisso är det sant att alla muslimer inte är bärare av skamkulturen, men det är likafullt sant att jordmånen och fröet till skamkulturen finns i islam, men det finns även i de andra semitiska religionerna.
Jag tror därför att tystnaden kring rapporten och det svenska samhällets likgiltighet inför förtrycket av flickorna beror på rasismrädslan och religionsbeskyddet som finns i Sverige idag.
Gösta Ekman lär ha sagt: ”Man får inte sopa alltför mycket under mattan, det blir väldigt lågt i tak då.” De som får huka sig mest när man sopar skamkulturens under mattan, är de unga flickorna i de utsatta områdena som bor i ickenordiska familjer. De som etablissemanget inte bryr sig om.
Men jag bryr mig. Jag, en person som bor i Öllsjö.
I morgon fortsätter jag min reflektion kring rapporten genom att beakta vem som tycks bry sig, dvs jag.
Den 4 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
Jag sökte över internet för att se hur rapporten togs emot.
Jag fann ett inslag i Radio Stockholm på 1 minut och 1 sekund. (https://sverigesradio.se/artikel/har-lever-nastan-varannan-ung-tjej-med-oskuldskrav)
Mitt husorgan, Svenska Dagbladet, rapporterar inte om skamförtrycket. När jag upptäckte rapporten och fann inslaget på Radio Stockholm, skrev tidningen om olyckan på Gröna Lund och NATO-anslutningen, samt om en undersökning som visade att 50% anser att SD är ett rasistiskt parti, där 62% av kvinnorna och 40% av männen anser detta. I en notis fick man veta att ’hat och hot inom scenkonsten’ skall debatteras i Almedalen. Inget om det hat som riktas mot unga kvinnor i Botkyrka. Inget om den rasism som skamkulturen utövar.
Det förefaller som om det fanns en radiotystnad om rapporten och därmed om det oerhörda förtryck som utövas mot unga flickor i Sverige.
Varför denna tystnad om ett så omfattande förtryck i Sverige?
En orsak kan vara att den blott redovisar det vi anser oss veta. Tidigare rapporter har gett samma bild, att unga flickor i utomnordiska familjer i utanförskapsområden löper stor risk att utsättas för skamkulturen. En rapport till adderar inte mycket, utan läggs till alla de andra rapporterna. Business as usual.
Men jämför med hur rapporter om kvinnors styrelserepresentation tas emot. De uppmärksammas varje år och man debatterar varför utvecklingen mot jämställda styrelser går så sakta. När det gäller de förtryckta flickorna får vi, om och om igen, veta att de finns och att förtrycket inte ger vika. Men ingen debatt varför de fortfarande är förtryckta, trots tidigare rapporter. Ingen debatterar vilka åtgärder som satts in och varför de inte tycks ha effekt. Varför, i det feministiska, jämställdhetssträvande Sverige, uppmärksammas en stark grupp kvinnor, de priviligierade styrelsekvinnorna, men inte en svag grupp flickor, de förtryckta flickorna?
En orsak till bristande uppmärksamhet kan vara att det fortfarande, trots ganska kraftig svängning i debattkulturen, där invandrarproblematik fått mer legitim närvaro, är en fråga man undviker för att inte riskera att simma i grumligt, brunt vatten, dvs drabbas av rasismkortet och SD-kortet. Förtrycket av flickorna har en etnisk/religiös grund. Det är obestridligt. Att angripa skamkulturen innebär att man angriper en kultur som i sig rymmer skamkulturen. Jag är övertygad att, om undersökarna hade vågat fråga om elevernas kultur, och främst deras familjs religion, hade islam stått ut, men även inslag av kristendom.
När primitiva demonstranter visar sitt förakt för islam genom att bränna koranen, går etablissemanget ut och fördömer tilltaget. Det leder till det absurda att islam blir en skyddad religion, där etablissemanget överväger att förbjuda handlingar som muslimer upplever som kränkande, och där forna statsministern och utrikesministern har förklarat sig ha stor respekt och beundran för islam. Detta stöd för islam försvårar receptionen av en rapport som obestridligt leder till att islam, eller inslag i religionen, ifrågasätts.
Det kan vara så att skamkulturen är en social sjukdom som etablerades med den semitiska religionens ankomst, kristendomen, vid 1000-talet. Om skamkulturen fanns tidigare, vet vi inte eftersom kunskapen om de samhällena är små. Denna sociala sjukdom eroderade starkt på 1960-talet. Den har nu kommit tillbaka, och med en styrka som vi inte sett på minst hundra år, genom etablerandet av en annan semitisk religion, islam. Förvisso är det sant att alla muslimer inte är bärare av skamkulturen, men det är likafullt sant att jordmånen och fröet till skamkulturen finns i islam, men det finns även i de andra semitiska religionerna.
Jag tror därför att tystnaden kring rapporten och det svenska samhällets likgiltighet inför förtrycket av flickorna beror på rasismrädslan och religionsbeskyddet som finns i Sverige idag.
Gösta Ekman lär ha sagt: ”Man får inte sopa alltför mycket under mattan, det blir väldigt lågt i tak då.” De som får huka sig mest när man sopar skamkulturens under mattan, är de unga flickorna i de utsatta områdena som bor i ickenordiska familjer. De som etablissemanget inte bryr sig om.
Men jag bryr mig. Jag, en person som bor i Öllsjö.
I morgon fortsätter jag min reflektion kring rapporten genom att beakta vem som tycks bry sig, dvs jag.
Den 4 juli 2023
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
