När inbördeskriget kommer gäller det att vara på sin vakt. Att ha koll på möjliga flyktvägar, att uppmärksamma varje person.
Malmö Stad har erkänt, genom handling, att man har ett tillstånd av lågskaligt inbördeskrig. Något annat kan man inte se deras instruktioner som, att deras personal t ex inte skall slå ned blicken i sin mobiltelefon när de rör sig ute, eller att de skall rekognosera miljön utanför en dörr, innan de går ut.
https://www.expressen.se/kvallsposten/efter-valdet-malmo-kraver-att-personalen-ar-ute-mindre/
Det är fruktansvärt att läsa att en svensk kommun anser sig behöver ge ut sådana instruktioner.
Jag sökte mig vidare, för att se om andra kommuner har något liknande. Via internetsökning dök Bodens kommun upp. På deras hemsida, https://www.boden.se/kommunen/organisation-och-styrning/personlig-sakerhet kan man läsa, på dålig svenska med sär skrivning på sär skrivning, att de har ett säkerhetsdokument.
Där står förtecknat vilka det är som kan utgöra hot. Först nämns Främlingsfientliga grupper. Men under den rubriken skriver man att man varit förskonade för dem. Således är de inte ett idag verksamt hot. Varför står de, som inte finns, överst på listan?
Sedan nämns rättshaverister, psykiskt sjuka, förföljare, och slutligen andra grupper, vilka lämnas odefinierade. Invandrarproblem och no-go-zoner, tycks inte formeras till de eller det som kan utgöra ett problem.
Men en antydan finns. I ett exempel på checklista vid hot, skall man notera personens dialekt. I Boden finns följande uppdelning av dialekt: Lokal, Utländsk brytning, Övrigt. Här tycks invandrarproblematik kunna erkännas, medan man tydligen inte skall notera annan svensk dialekt än den lokala.
Självfallet skall inte folkgrupper slentrianmässigt klumpas samman med beteende som en grupp i folkgruppen har. Men vill man hjälpa folk med att identifiera risksituationer, då kunde man skriva ut att om man är en 25-årig blond flicka, på väg till sin servicebrukare, och hon möter ett gäng svarthåriga killar, kan hon med fördel gå runt om, medan ett gäng blonda flickor kan hon möta. Men det skrivs självfallet inte ut. Kanske för att det är så självklart att det inte ens behöver nämnas. Men, vad är det för andra självklara saker som inte skrivs ut?
Jag förringar på intet sätt att det alltid funnits våra situationer. Jag gick t ex aldrig själv över Mårtenstorget i Lund när klockan var 11 på kvällen och jag var 22 år. När jag var 30-år, gick jag däremot där. Min risksituation hade ju förändrats.
Men dessa risksituationer var så välkända att det blott var utlänningar som inte begrep dem. Nu är det således tvärtom, att svenskarna, som arbetar i kommunen, förstår inte hur riskfyllda situationer ser ut, utan de måste ha instruktioner. Men detta till trots, är instruktionerna inte tillräckliga eftersom man av politiska skäl, mörkar vissa delar av situationerna.
Vi befinner oss således i ett lågskaligt inbördeskrig, där de som skall skydda oss, tiger om krigarna.
Krakow den 4 juli 2019