Jag läser en bok. Eller snarare, jag försöker läsa en bok. Jag har liksom fastnat mellan sidorna 400 och 500. Boken slutar på sidan 664. Jag kan inte förmå mig att läsa vidare. Ty jag vet hur den slutar. Tragiskt.
Boken heter Ensam i Berlin, och är en fiktion av ett verkligt fall, Otto och Elise Hampel’s kamp mot nazisterna i Berlin 1940-42, där de skrev och lade ut anonyma lappar och brev i trapphus, där de berättade sina sanningar om nazisterna. Efter katt- och råttalek, fann nazisterna dem och avrättade dem 1943.
Boken skrevs av Rudolf Ditzen, under pseudonymen Hans Fallada något år efter kriget. Han lär ha skrivit den under fyra intensiva veckor, strax innan han dog. Förlaget korrigerade texten så att de goda framstod som mer goda, dvs att de inte hade haft samröre med nazisterna, och de onda som mer onda, ty boken skulle ges ut för att stärka avnazifieringen. Att visa upp människan i sin svaghet, i sitt medlöperi, var inte så önskvärt. Men den bok jag läser, är den som ligger nära originalet. Där människor dras till, och förkastar, omvartannat, nazismen, beroende på ideologisk övertygelse, men också beroende på vad den kan ge och vad den kan bestraffa.
Människan är en medlöpare. Förutom Hampel, som i boken heter Quangel. De kämpar mot. Men de gör det anonymt. Vilket är en rimlig strategi, ty tanken är väl att de små lapparna skall så frö hos de få som får dem, och sedan kan sanningen sprida sig. Hade de undertecknat sin protest, hade de endast gjort en lapp och sedan blivit avrättade.
De är inga medlöpare. De reagerar och agerar, inom sin förmåga. I dem hade nazismen ett motstånd. Som skulle göras ner, som skulle tas bort, ty inte minsta glipa tycks en totalitär regim klara av. Allt som är tecken på motstånd, måste nedkämpas.
Man måste vara lojal mot regimen. Så är den totalitära traditionen. Och den som inte är det, avskiljs. I Tyskland var det ett avskiljande från livet.
Jag skriver och skrev min blogg. Den hymlar inte, och har inte hymlat, utan berättar, precis som Hampel i boken, vad den anser sig se och vad det betyder. Den är lojal, inte mot något annat än sin egen övertygelse. Och ibland inte ens lojal mot den.
Den är inte, och var inte anonym. Precis som min artikel i lokaltidningen, tydligt undertecknat av mig, där jag slog fast det som var min sanning, ”Vi fortsätter envetet att leva vår akademiska frihet och meddela vetenskapliga kunskaper, i en anda av kritiskt tänkande, följande Upplysningens ideal, Sapere aude.” (http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/ ). Publicerad 26 februari 2018. Tre månader senare var jag arbetsbefriad och hade skrivit under ett kontrakt där jag avsade mig tjänsten som professor i företagsstyrning.
Jag vet ju hur det slutar. Inte vill jag läsa rakt in i det olyckliga slutet. Det blir svårt att ta sig fram till sidan 664. Jag vet ju vad där finns. Exodus. Då avrättad. Nu arbetsbefriad.
Öllsjö den 3 juli 2019
Boken heter Ensam i Berlin, och är en fiktion av ett verkligt fall, Otto och Elise Hampel’s kamp mot nazisterna i Berlin 1940-42, där de skrev och lade ut anonyma lappar och brev i trapphus, där de berättade sina sanningar om nazisterna. Efter katt- och råttalek, fann nazisterna dem och avrättade dem 1943.
Boken skrevs av Rudolf Ditzen, under pseudonymen Hans Fallada något år efter kriget. Han lär ha skrivit den under fyra intensiva veckor, strax innan han dog. Förlaget korrigerade texten så att de goda framstod som mer goda, dvs att de inte hade haft samröre med nazisterna, och de onda som mer onda, ty boken skulle ges ut för att stärka avnazifieringen. Att visa upp människan i sin svaghet, i sitt medlöperi, var inte så önskvärt. Men den bok jag läser, är den som ligger nära originalet. Där människor dras till, och förkastar, omvartannat, nazismen, beroende på ideologisk övertygelse, men också beroende på vad den kan ge och vad den kan bestraffa.
Människan är en medlöpare. Förutom Hampel, som i boken heter Quangel. De kämpar mot. Men de gör det anonymt. Vilket är en rimlig strategi, ty tanken är väl att de små lapparna skall så frö hos de få som får dem, och sedan kan sanningen sprida sig. Hade de undertecknat sin protest, hade de endast gjort en lapp och sedan blivit avrättade.
De är inga medlöpare. De reagerar och agerar, inom sin förmåga. I dem hade nazismen ett motstånd. Som skulle göras ner, som skulle tas bort, ty inte minsta glipa tycks en totalitär regim klara av. Allt som är tecken på motstånd, måste nedkämpas.
Man måste vara lojal mot regimen. Så är den totalitära traditionen. Och den som inte är det, avskiljs. I Tyskland var det ett avskiljande från livet.
Jag skriver och skrev min blogg. Den hymlar inte, och har inte hymlat, utan berättar, precis som Hampel i boken, vad den anser sig se och vad det betyder. Den är lojal, inte mot något annat än sin egen övertygelse. Och ibland inte ens lojal mot den.
Den är inte, och var inte anonym. Precis som min artikel i lokaltidningen, tydligt undertecknat av mig, där jag slog fast det som var min sanning, ”Vi fortsätter envetet att leva vår akademiska frihet och meddela vetenskapliga kunskaper, i en anda av kritiskt tänkande, följande Upplysningens ideal, Sapere aude.” (http://www.kristianstadsbladet.se/debatt/ekonomutbildningarna-vid-hogskolan-kristianstad-ar-akademiska-utbildningar/ ). Publicerad 26 februari 2018. Tre månader senare var jag arbetsbefriad och hade skrivit under ett kontrakt där jag avsade mig tjänsten som professor i företagsstyrning.
Jag vet ju hur det slutar. Inte vill jag läsa rakt in i det olyckliga slutet. Det blir svårt att ta sig fram till sidan 664. Jag vet ju vad där finns. Exodus. Då avrättad. Nu arbetsbefriad.
Öllsjö den 3 juli 2019
RSS-flöde
