Det är trivialt att inse att den mänskliga klimat- och naturbelastningen skulle dramatiskt minska långsiktigt om mänskligheten dog, knall och fall. Kortsiktigt skulle förruttnelsen avge gaser, men långsiktigt är det utan signifikant inflytande. Den bästa, långsiktiga klimatåtgärd är är därför det omedelbara avlivandet av mänskligheten.
Det är så trivialt att t o m ett barn förstår det.
Nästan lika trivialt är det att inse att varje död människan minskar belastningen. Eller att varje ofödd människa inte ökar belastningen.
Trots detta triviala, väcker Kimberly Nicholas synpunkt starka känslor. Hon säger, enligt artikeln ” https://www.svd.se/mest-effektivt-for-klimatet-skaffa-ett-barn-farre”, att varje nytt barn skapar en klimatbelastning. Medan byte av lampor i bostaden sparade 100 kr CO2-utsläpp per år, sparar man in 58,5 ton CO2-utsläpp per år om man avstår ett barn. Men även här inser man trivialt att utsläppen för ett barn varierar över dess liv, där en liten kanske inte ger så höga utsläpp som en äldre.
Det kontroversiella är inte hennes analys. Den borde utökas, så att man kunde se hur varje människa, i varje del av sitt liv, och i olika sociala situationer, och i olika kulturer, påverkar genom sitt liv. Kanske man då kommer till slutsatsen att hennes absurda rekommendation, att skaffa ett färre barn, kunde relativiseras. Det kanske är bäst för världen om några typer av människor inte skaffar sig barn överhuvudtaget. Kanske en amerikansk överklassfamilj inte borde skaffa sig barn, ty det barnet kommer att bo i en stor luftkonditionerad villa, med ständiga flygningar till Venedig. En låginkomstfamilj i Arlöv kanske kan få ha två barn, eftersom de bor trångt, med gemensam tvättstuga och med semester där de cyklar till Ribban för att bada.
Det kontroversiella är inte analysen, utan slutsatsen, att skaffa ett barn mindre. Visst försöker vi skapa samhällen där barn blir till av kärleks skull och inte för att säkra ålderdomen eller för att uppfylla jorden av genetiska eller andra religiösa skäl. Vi har också normer och levnadsvillkor i västvärlden som gör att vi tenderar att precis reproducera oss, dvs något mer än två barn per familj. Det ser ut som om människan har en inneboende förmåga till självreglering, när hon byggt ett humanitärt samhälle. Det är blott de icke-humanitära samhällena som har det annorlunda, som kineserna, med sin en-barnspolitik, eller religiösa samhällens uppfyllande av jorden, eller de fattiga samhällena där barn är pensionen.
Men om slutsatsen kan accepteras, att skaffa färre barn, då finns en annan slutsats betydligt närmre. Varje människa, inkluderat dig som läser detta, och Kimberly Nicholas, innebär en klimatbelastning.
Det rimliga och hållbara vore därför att du tog livet av dig. Genom att begå självmord, minskar du belastningen på klimatet. Medan Nicholas anklagats för att ge barnskam, så måste hennes slutsats innebära att man har en livsskam.
Du, ja, just du! Du innebär en klimatbelastning. Du kan försöka anstränga dig att minska den. Men din klimatbelastning går att eliminera. Om du eliminerar dig.
Därför, om du vill göra något hållbart för klimatet, eliminera dig. Ta ditt liv.
Öllsjö den 2 juli 2019
Det är så trivialt att t o m ett barn förstår det.
Nästan lika trivialt är det att inse att varje död människan minskar belastningen. Eller att varje ofödd människa inte ökar belastningen.
Trots detta triviala, väcker Kimberly Nicholas synpunkt starka känslor. Hon säger, enligt artikeln ” https://www.svd.se/mest-effektivt-for-klimatet-skaffa-ett-barn-farre”, att varje nytt barn skapar en klimatbelastning. Medan byte av lampor i bostaden sparade 100 kr CO2-utsläpp per år, sparar man in 58,5 ton CO2-utsläpp per år om man avstår ett barn. Men även här inser man trivialt att utsläppen för ett barn varierar över dess liv, där en liten kanske inte ger så höga utsläpp som en äldre.
Det kontroversiella är inte hennes analys. Den borde utökas, så att man kunde se hur varje människa, i varje del av sitt liv, och i olika sociala situationer, och i olika kulturer, påverkar genom sitt liv. Kanske man då kommer till slutsatsen att hennes absurda rekommendation, att skaffa ett färre barn, kunde relativiseras. Det kanske är bäst för världen om några typer av människor inte skaffar sig barn överhuvudtaget. Kanske en amerikansk överklassfamilj inte borde skaffa sig barn, ty det barnet kommer att bo i en stor luftkonditionerad villa, med ständiga flygningar till Venedig. En låginkomstfamilj i Arlöv kanske kan få ha två barn, eftersom de bor trångt, med gemensam tvättstuga och med semester där de cyklar till Ribban för att bada.
Det kontroversiella är inte analysen, utan slutsatsen, att skaffa ett barn mindre. Visst försöker vi skapa samhällen där barn blir till av kärleks skull och inte för att säkra ålderdomen eller för att uppfylla jorden av genetiska eller andra religiösa skäl. Vi har också normer och levnadsvillkor i västvärlden som gör att vi tenderar att precis reproducera oss, dvs något mer än två barn per familj. Det ser ut som om människan har en inneboende förmåga till självreglering, när hon byggt ett humanitärt samhälle. Det är blott de icke-humanitära samhällena som har det annorlunda, som kineserna, med sin en-barnspolitik, eller religiösa samhällens uppfyllande av jorden, eller de fattiga samhällena där barn är pensionen.
Men om slutsatsen kan accepteras, att skaffa färre barn, då finns en annan slutsats betydligt närmre. Varje människa, inkluderat dig som läser detta, och Kimberly Nicholas, innebär en klimatbelastning.
Det rimliga och hållbara vore därför att du tog livet av dig. Genom att begå självmord, minskar du belastningen på klimatet. Medan Nicholas anklagats för att ge barnskam, så måste hennes slutsats innebära att man har en livsskam.
Du, ja, just du! Du innebär en klimatbelastning. Du kan försöka anstränga dig att minska den. Men din klimatbelastning går att eliminera. Om du eliminerar dig.
Därför, om du vill göra något hållbart för klimatet, eliminera dig. Ta ditt liv.
Öllsjö den 2 juli 2019
RSS-flöde
