https://www.youtube.com/watch?v=aaboRPhAi-s&list=RDaaboRPhAi-s&start_radio=1
Det är en sång som gav mig tårar. Den ger mig fortfarande tårar.
Sången handlar om en pappersdrake som plötsligt får ett vackert liv när en pojke leker med honom. Men pojken växer upp, förändras i sina intressen, och draken är övergiven, sanden blåser över den, och den kommer aldrig mer att flyga tillsammans med pojken.
Sången uttrycker ensamhetens sorg. Men också gemenskapens glädje. Vi människor är förvisso egoister, som vill flyga. Men vi är också sociala. Blott bland människor blir människan människa, sade Aristoteles. Att flyga är en glädje, men den finns blott om vi flyger tillsammans.
Därför tror jag att draken förvisso sörjer flygandets glädje, men den verkliga sorgen som draken uttrycker är att bli övergiven. Den sörjer inte att inte kunna flyga mer. Den sörjer att inte kunna flyga mer tillsammans.
http://svencollin.se/Togetherness.pdf
Öllsjö den 1 juli 2019