Hon har gett det olika namn: gud, demokrati, medmänsklighet, utopia,
Människan är född med den sagolika förmågan att ha hopp.
Hon bär hoppet från morgon till kväll. Hon känner regnet, men hoppas på solen. Det finns alltid där, det som snart kommer, det som kommer att bli, det där borta, i den hägrande framtiden.
Tillsammans gör det perfekta och hoppet människan till en varelse som kan leva i en tillvaro som inte finns, det perfekta som snart skall komma.
Hon kan se att världen inte är perfekt, men hon kan se hur den skulle kunna vara. Perfekt.
Sedan lägger hon till hoppet, att det perfekta kan bli till.
Detta hade väl varit gott och väl. Om det inte hade varit för det tredje sagolika människan har, Viljan.
Människan har en vilja, den som bär hoppet till det perfekta. Den som realiserar det perfekta.
Men när människan använder sin vilja, uppstår motståndet. Naturen står emot. Andra människor har andra viljor och andra har hoppet till ett annat Perfekt.
Somliga är skickligare i att använda sin vilja, somliga har mer resurser, mer makt.
Först bryts möjligheten till viljan. Att hoppet inte kan bäras av viljan, ty viljans möjlighet förhindras. Människan blir arbetsbefriad.
Sedan bryts hoppet, att det kanske inte är möjligt att nå det perfekta. Det är en dröm utan möjligheter.
Sedan bryts det perfekta. När inte ens hoppet kan nära det perfekta, då kanske det perfekta inte är perfekt. Det slutar vara en dröm. Det finns inte. Inte ens som en dröm.
När viljan slocknat, när hoppet har falnat och det perfekta förflyktigats, då har den sagolika människan blivit ett överlevande djur.
Djur kan inte sjunga.
Därför är sången det yttersta, sista tecknet på att det finns en sagolik människa, även om viljan är bruten, hoppet fördrivet och det perfekta har förmultnat.
https://www.youtube.com/watch?v=hC3EszN3Uuo
Öllsjö den 7 juli 2019