Varför var den amerikanske fabriksarbetaren mer produktiv än den sovjetiske? Förvisso kan en stor del förklaras teknologi, men om vi bara ser på individerna, vad förklarar skillnaden? Man brukar framhäva att man belönar de duktiga i kapitalismens värld. Jovisst, men man belönade också de duktiga i den sovjetiska världen. Arbetaren fick social uppskattning, t ex genom att utses till månadens arbetare. Arbetaren fick, om inte pekuniära, så i alla fall belöningar som motsvarade avsevärda belopp, t ex semesterresor till Odessa och dess fantastiska bad.
Jag har en möjlig förklaring i att de kapitalistiska företagen både belönar de duktiga, men samtidigt inte har fördragsamhet med låga prestationer. Om man drar benen efter sig får man först veta det, sedan känna av det i form av olika sanktioner, och slutligen, omplacering eller avsked.
En avgörande skillnad mellan kapitalistiska och kommunistiska organisationer kan således bestå i, inte hur man belönar de goda arbetarna, utan hur man behandlar de dåliga arbetarna. Fördragsamhet med svaga prestationer ger en tolerans för svaga prestationer och kan t o m dra ner andras prestationer, eftersom det inom vissa gränser, inte lönar sig på något sätt att vara presterande.
I akademin har jag erfarit agerande som förmodligen förklarar en del i att svensk akademi är så dålig, relativt de resurser som satsas på akademin och relativt de möjligheter den har. De främsta belönas förvisso med högre lön och mer frihet. De uppmärksammas också, men långt från att utses till månadens arbetare. Somliga högpresterande kan t o m dra på sig kritik.
Men den främsta anledningen till den låga produktiviteten kan komma från en fördragsamhet med den dåliga prestationen. Jag var ansvarig på en kurs, där jag noterade att en del lärare inte ens kunde uppnå de lärandemål som studenterna skulle uppnå på kursen. Jag, tillsammans med min amanuens, föreslog en vidareutbildning av lärarna. Vi föreslog således en åtgärd som skulle förbättra kursens prestation genom att lärarna blev bättre.
Reaktionen blev inte den som tjuren Ferdinand fick erfara när han löpte amok inför de som rekryterade tjurar till tjurfäktningsarenan i Madrid. https://www.youtube.com/watch?v=1jRtPKbybdE
Reaktionen blev istället att jag blev ombedd att dela ansvaret på kursen med en annan person. Mitt förslag väckte irritation och några kände sig t o m kränkta. Det var de lägst presterande som satte standarden på kursen och som t o m kunde avgöra hur ansvaret av kursen såg ut.
Detta skedde på Högskolan Kristianstad. Något senare blev jag arbetsbefriad. En docent i revision, en av de få i Sverige, som hade varit ansvarig för att utveckla den verksamhetsförlagda utbildningen på ett innovativt och akademiskt helt acceptabelt sätt, sade några månader senare upp sig. I dagarna har en annan docent lämnat högskolan. Den ena åkte till Linköpings Universitet, den andre till Jönköpings Universitet. Dessa två, för att då undanta mig och en därmed en självbedömning, är högpresterande akademiker. De lämnar inte p g a att kraven på dem var för högt ställda.
Min tro, vilken gärna för mig får bevisas vara felaktig, är att denna fördragsamhet med låg prestation leder till en lågt presterande institution, och därmed lågt presterande utbildning och forskning.
Öllsjö den 9 juli 2019
Jag har en möjlig förklaring i att de kapitalistiska företagen både belönar de duktiga, men samtidigt inte har fördragsamhet med låga prestationer. Om man drar benen efter sig får man först veta det, sedan känna av det i form av olika sanktioner, och slutligen, omplacering eller avsked.
En avgörande skillnad mellan kapitalistiska och kommunistiska organisationer kan således bestå i, inte hur man belönar de goda arbetarna, utan hur man behandlar de dåliga arbetarna. Fördragsamhet med svaga prestationer ger en tolerans för svaga prestationer och kan t o m dra ner andras prestationer, eftersom det inom vissa gränser, inte lönar sig på något sätt att vara presterande.
I akademin har jag erfarit agerande som förmodligen förklarar en del i att svensk akademi är så dålig, relativt de resurser som satsas på akademin och relativt de möjligheter den har. De främsta belönas förvisso med högre lön och mer frihet. De uppmärksammas också, men långt från att utses till månadens arbetare. Somliga högpresterande kan t o m dra på sig kritik.
Men den främsta anledningen till den låga produktiviteten kan komma från en fördragsamhet med den dåliga prestationen. Jag var ansvarig på en kurs, där jag noterade att en del lärare inte ens kunde uppnå de lärandemål som studenterna skulle uppnå på kursen. Jag, tillsammans med min amanuens, föreslog en vidareutbildning av lärarna. Vi föreslog således en åtgärd som skulle förbättra kursens prestation genom att lärarna blev bättre.
Reaktionen blev inte den som tjuren Ferdinand fick erfara när han löpte amok inför de som rekryterade tjurar till tjurfäktningsarenan i Madrid. https://www.youtube.com/watch?v=1jRtPKbybdE
Reaktionen blev istället att jag blev ombedd att dela ansvaret på kursen med en annan person. Mitt förslag väckte irritation och några kände sig t o m kränkta. Det var de lägst presterande som satte standarden på kursen och som t o m kunde avgöra hur ansvaret av kursen såg ut.
Detta skedde på Högskolan Kristianstad. Något senare blev jag arbetsbefriad. En docent i revision, en av de få i Sverige, som hade varit ansvarig för att utveckla den verksamhetsförlagda utbildningen på ett innovativt och akademiskt helt acceptabelt sätt, sade några månader senare upp sig. I dagarna har en annan docent lämnat högskolan. Den ena åkte till Linköpings Universitet, den andre till Jönköpings Universitet. Dessa två, för att då undanta mig och en därmed en självbedömning, är högpresterande akademiker. De lämnar inte p g a att kraven på dem var för högt ställda.
Min tro, vilken gärna för mig får bevisas vara felaktig, är att denna fördragsamhet med låg prestation leder till en lågt presterande institution, och därmed lågt presterande utbildning och forskning.
Öllsjö den 9 juli 2019
RSS-flöde
