En vetenskaplig studie skall så beskriva sin metod, att studien går att upprepa, dvs replikeras. Replikationens möjlighet, men också dess genomförande, dvs att en ny studie upprepar det en annan studie gjort, men med annan data, för att se om resultaten från den förra studien upprepas, är en grundsten i den rationella vetenskapen. Ju fler studier som visar detsamma, ju mer säkra är vi på att kunskapen i resultaten är trovärdiga.
Men, det finns ett aber i denna förträffliga historia om vetenskapens rationalitet och sanningssträvan.
En studie skall publiceras. Förvisso kan numer opublicerade studier få spridning, t ex genom Working Paper-institutionen, men värdet av publicering, förutom en förmodat högre spridning, är att publicering i respektabel tidskrift med reviewförfarande, dvs där en eller två kunniga forskare i ämnet, anonymt granskar och godkänner studien för publicering, innebär en kvalitetsstämpel.
Men denna kvalitetsstämpel är nästan omöjlig att få. Ty tidskrifter publicerar inte replikastudier. Tidskrifter kräver antingen nya empiriska resultat eller helst, ett kunskapsbidrag, dvs någon form av teoriutveckling eller begreppsutveckling. Toppen på forskningen, de publicerande tidskrifterna, deltar således inte i ett av vetenskapens viktigaste arbete, replikationen.
Men replikationen har också ett lågt värde på högskolorna. Jag tror inte det finns någon som blivit befordrad eller anställd, där replikationer varit det främsta, eller ens, ett meritvärde. Även här gäller att kravet på originalitet står över replikationen. Nyheten finner ett större behag i vetenskapssamhället än replikationens bekräftelse eller förkastande.
Blott en gång har jag läst en studie som replikerade en annan, mycket berömd studie. Replikationen var dock inte samma metod, med nya data, utan samma data, men med en mer avancerad analytisk metod. Vips försvann korrelationen, den som alla hänvisade till, och därmed sattes slutsatsen från den förra studien ifråga. Men det något märkliga var att denna studie till trots, citeras fortfarande den första studiens slutsatser, som alltså inte bygger på empiriska resultat. Replikationens falsifiering är således inte tillräckliga för att rensa ut felaktiga slutsatser.
Men det är inte så illa som jag beskrivit ovan. Ty replikation sker, om än svagt, och oftast utan dramatik. I rationella vetenskapliga studier, där man föreslår en ny teori eller ett nytt begrepp, måste andras variabler beaktas, för att man skall kunna visa på sin egen variabels värde i förklaringen eller förståelsen.
I studier med statistisk analys kallas denna replikation för kontrollvariabel, dvs den kontrollerar för, den beaktar det vi tror oss veta, för att sedan möjliggöra för den nya variabeln att fånga en ny varians i materialet.
Dock, denna replikation tenderar att inte tas med större allvar. Sällan läser man i studierna betraktelser över vad kontrollvariablerna visar. De värsta studier är de där kontrollvariablerna inte är signifikanta, dvs de kontrollerar inte. Det borde föranleda stora diskussioner, ty det antyder att vår befintliga kunskap, de som kontrollvariablerna representerar, inte är giltig. Eller att studiens data avviker från de tidigare studiernas data, eftersom den data inte kan replikera resultaten från tidigare studier, och kan därför inte användas.
En av vetenskapens starka fundament, replikationen, behandlas således styvmoderligt och innebär att vår vetenskapliga kunskap är betydligt mer osäker än vi tror.
Den 1 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Men, det finns ett aber i denna förträffliga historia om vetenskapens rationalitet och sanningssträvan.
En studie skall publiceras. Förvisso kan numer opublicerade studier få spridning, t ex genom Working Paper-institutionen, men värdet av publicering, förutom en förmodat högre spridning, är att publicering i respektabel tidskrift med reviewförfarande, dvs där en eller två kunniga forskare i ämnet, anonymt granskar och godkänner studien för publicering, innebär en kvalitetsstämpel.
Men denna kvalitetsstämpel är nästan omöjlig att få. Ty tidskrifter publicerar inte replikastudier. Tidskrifter kräver antingen nya empiriska resultat eller helst, ett kunskapsbidrag, dvs någon form av teoriutveckling eller begreppsutveckling. Toppen på forskningen, de publicerande tidskrifterna, deltar således inte i ett av vetenskapens viktigaste arbete, replikationen.
Men replikationen har också ett lågt värde på högskolorna. Jag tror inte det finns någon som blivit befordrad eller anställd, där replikationer varit det främsta, eller ens, ett meritvärde. Även här gäller att kravet på originalitet står över replikationen. Nyheten finner ett större behag i vetenskapssamhället än replikationens bekräftelse eller förkastande.
Blott en gång har jag läst en studie som replikerade en annan, mycket berömd studie. Replikationen var dock inte samma metod, med nya data, utan samma data, men med en mer avancerad analytisk metod. Vips försvann korrelationen, den som alla hänvisade till, och därmed sattes slutsatsen från den förra studien ifråga. Men det något märkliga var att denna studie till trots, citeras fortfarande den första studiens slutsatser, som alltså inte bygger på empiriska resultat. Replikationens falsifiering är således inte tillräckliga för att rensa ut felaktiga slutsatser.
Men det är inte så illa som jag beskrivit ovan. Ty replikation sker, om än svagt, och oftast utan dramatik. I rationella vetenskapliga studier, där man föreslår en ny teori eller ett nytt begrepp, måste andras variabler beaktas, för att man skall kunna visa på sin egen variabels värde i förklaringen eller förståelsen.
I studier med statistisk analys kallas denna replikation för kontrollvariabel, dvs den kontrollerar för, den beaktar det vi tror oss veta, för att sedan möjliggöra för den nya variabeln att fånga en ny varians i materialet.
Dock, denna replikation tenderar att inte tas med större allvar. Sällan läser man i studierna betraktelser över vad kontrollvariablerna visar. De värsta studier är de där kontrollvariablerna inte är signifikanta, dvs de kontrollerar inte. Det borde föranleda stora diskussioner, ty det antyder att vår befintliga kunskap, de som kontrollvariablerna representerar, inte är giltig. Eller att studiens data avviker från de tidigare studiernas data, eftersom den data inte kan replikera resultaten från tidigare studier, och kan därför inte användas.
En av vetenskapens starka fundament, replikationen, behandlas således styvmoderligt och innebär att vår vetenskapliga kunskap är betydligt mer osäker än vi tror.
Den 1 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
