På nationaldagen finns all anledning att fråga sig om det finns något att fira.
Vi har gett upp vår alliansfrihet. Även om en muslimsk galning i Turkiet kan sätta käppar i hjulet, är ansökan till NATO ingiven. Det finns de som hävdat att alliansfriheten inte varit så övertygande, men det är en oomkullrunkelig sanning att alliansfriheten gett opportunistiska möjligheter, som kan kallas frihet, som inte ges inom alliansen.
Vi har, med förvånansvärd snabbhet, gett upp det jämlika samhället. Gini-koefficienten, som mäter inkomstspridningen, har gått från ca 0,2 år 1980 till nästan 0,35 för något år sedan. Visst, den kan mätas på olika sätt, men inkomstojämlikheten har ökat. Landet där alla är lika, och därför kan vara olika, finns inte.
Skolan har, enligt PISA-mätningar, blivit markant sämre, och det är främst ojämlikheten som gjort detta, dvs de sämsta har blivit så oerhört mycket sämre, och därmed fått sämre framtidsmöjligheter. Deras frihet är mindre. I landet som borde ge frihet.
islam och dess kultur av underkastelse, sexistisk skamkultur som håller unga flickor i fängelse, och dess ohyggliga inneboende våld, där en svensk konstnär slutligen fick betala det högsta priset, döden, det som muslimerna eftertraktade och som står profetisk förutsägande i deras hatbok koranen, breder ut sig i form av dess anhängare och i form av okunniga supportrar av anhängarna, som med löddrande fradga kring munnen antingen hävdar religionsfrihet eller att religionen är den förtrycktas religion.
Gängvåldet, som skördar snart ett liv per dag. Som håller stadsdelar som gisslan, som förstorar och binder polisens resurser, och numer ärar små städer med sin närvaro, som ingen skulle ha kunnat gissa för 20 år sedan, ja, t o m för tio år sedan skulle ha stora utbrott av gängvåld. Trollhättan.
Fascismens utbredning i landet, intimt förknippat med dess ideologiska grund, islam, som gav oss påskkravaller och en terror som tystar folk.
Jag har bekanta på extremhögerkanten, vars perspektiv alltid är bra att få, för att få en möjlighet att tänka friare, som hävdar att Sverige är slut. Inte idag, men allt pekar mot dess slut.
Om Sverige är slut, vilket onekligen alla de saker jag räknade upp ovan, pekar på, finns det då någon anledning att fira Sverige?
Själv är jag inte på plats för att fira nationaldagen. Jag är i Ligurien. Och på den främsta svenska högtiden, Midsommarafton, kommer jag också att vara i Ligurien. En priviligierad desertör, eller en flykting.
Men, jag firar vår, vilka nu än som innefattas i kollektivet ’vår’, vår nationaldag. Och jag kommer att fira Midsommarafton.
Hopplöshet är en omänsklig känsla, ty en människa utan hopp, är inte längre en levande människa.
Under nationalsången kan jag inte säga att jag är stolt över Sverige, så som jag tidigare har sagt. Idag säger jag: Jag hoppas på Sverige.
Hoppas med mig. Då bildar vi en grupp, ’vår’, som firar vår nationaldag.
https://www.youtube.com/watch?v=D52NniI8vVY
Den 6 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Vi har gett upp vår alliansfrihet. Även om en muslimsk galning i Turkiet kan sätta käppar i hjulet, är ansökan till NATO ingiven. Det finns de som hävdat att alliansfriheten inte varit så övertygande, men det är en oomkullrunkelig sanning att alliansfriheten gett opportunistiska möjligheter, som kan kallas frihet, som inte ges inom alliansen.
Vi har, med förvånansvärd snabbhet, gett upp det jämlika samhället. Gini-koefficienten, som mäter inkomstspridningen, har gått från ca 0,2 år 1980 till nästan 0,35 för något år sedan. Visst, den kan mätas på olika sätt, men inkomstojämlikheten har ökat. Landet där alla är lika, och därför kan vara olika, finns inte.
Skolan har, enligt PISA-mätningar, blivit markant sämre, och det är främst ojämlikheten som gjort detta, dvs de sämsta har blivit så oerhört mycket sämre, och därmed fått sämre framtidsmöjligheter. Deras frihet är mindre. I landet som borde ge frihet.
islam och dess kultur av underkastelse, sexistisk skamkultur som håller unga flickor i fängelse, och dess ohyggliga inneboende våld, där en svensk konstnär slutligen fick betala det högsta priset, döden, det som muslimerna eftertraktade och som står profetisk förutsägande i deras hatbok koranen, breder ut sig i form av dess anhängare och i form av okunniga supportrar av anhängarna, som med löddrande fradga kring munnen antingen hävdar religionsfrihet eller att religionen är den förtrycktas religion.
Gängvåldet, som skördar snart ett liv per dag. Som håller stadsdelar som gisslan, som förstorar och binder polisens resurser, och numer ärar små städer med sin närvaro, som ingen skulle ha kunnat gissa för 20 år sedan, ja, t o m för tio år sedan skulle ha stora utbrott av gängvåld. Trollhättan.
Fascismens utbredning i landet, intimt förknippat med dess ideologiska grund, islam, som gav oss påskkravaller och en terror som tystar folk.
Jag har bekanta på extremhögerkanten, vars perspektiv alltid är bra att få, för att få en möjlighet att tänka friare, som hävdar att Sverige är slut. Inte idag, men allt pekar mot dess slut.
Om Sverige är slut, vilket onekligen alla de saker jag räknade upp ovan, pekar på, finns det då någon anledning att fira Sverige?
Själv är jag inte på plats för att fira nationaldagen. Jag är i Ligurien. Och på den främsta svenska högtiden, Midsommarafton, kommer jag också att vara i Ligurien. En priviligierad desertör, eller en flykting.
Men, jag firar vår, vilka nu än som innefattas i kollektivet ’vår’, vår nationaldag. Och jag kommer att fira Midsommarafton.
Hopplöshet är en omänsklig känsla, ty en människa utan hopp, är inte längre en levande människa.
Under nationalsången kan jag inte säga att jag är stolt över Sverige, så som jag tidigare har sagt. Idag säger jag: Jag hoppas på Sverige.
Hoppas med mig. Då bildar vi en grupp, ’vår’, som firar vår nationaldag.
https://www.youtube.com/watch?v=D52NniI8vVY
Den 6 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
