I mitt ämne, företagsekonomi, har jag egentligen under hela min yrkesmässiga tid erfarit kompetensproblemet som det överskuggande problemet, främst inom utbildningen, men även, till vis del, inom forskningen, och, numer, även inom det som borde vara den akademiska styrningen av högskolans administration.
Forskningen är, relativt sett, till vis del förskonad från kompetensbrist och därmed från dess effekter. Anslag erhålls i konkurrens, där förvisso charlatanerier finns, men betydligt mindre än i de andra verksamheterna. Högskolor har också börjat med prestationsutvärdering och delvis prestationstilldelning av forskningsresurser. Jag hävdar inte att det är en verksamhet fri från kompetensproblem, men omfattningen och effekten av kompetensproblemen inom forskningen är ringa relativt de andra verksamheterna.
Ett avgörande problem inom högskolans administration, som får relationen mellan den akademiska verksamheten och administrationen, där den senare idealt är en servicefunktion till den förra, att tippa över till administrationens egensinniga intresse och makt, är att det som borde vara akademiskt styrd administration, är oerhört mycket mindre akademisk. Det finns prefekter som inte ens varit i närheten av forskarutbildning, och som därför saknar erfarenhet av forskning och därmed saknar erfarenhet av undervisning på de högre nivåerna. Det finns dekaner som precis, med knappt någon marginal, lyckats prestera en avhandling, men därefter inte gjort någon forskning att tala om, ej heller har någon vidare undervisningserfarenhet, och som därför satsar allt på att hänga sig kvar i administrativa roller. En människa med svag akademisk erfarenhet har en maktposition som innebär att den hade kunnat leda verksamheten, men som, just p g a bristande erfarenhet, blir en sk chef, som vänder papper, fördelar resurser för att bli gillad och utför sanktioner. Slutligen, rektorer som med nöd klarade sin avhandling, som med oljad utvärdering och med stor kollegial hjälp för att lyckas få till de nödvändiga publikationerna, är docent, förvisso med stor och god utbildningsvana, men med mycket svag forskningserfarenhet, har all den makt som en akademisk rektor har. Men som också ägnar sig åt chefskap,med tillhörande sanktioner, istället för ledarskap i ett kollegium.
Denna kompetensbrist i den akademiska styrningen av administrationen kan blott försvinna om man antingen ger betydande resurser till positionerna så man kan rekrytera kompetenta akademiker, eller att man stänger de delar eller den högskola som inte lyckas fylla sina akademiska administrationsfunktioner med akademiskt kompetent personal.
Ett liknande problem är att lärarkåren förvisso, i alla fall i företagsekonomi, rymmer en hel del kompetent personal, men att det finns en tillräcklig mängd mindre kompetenta och en del inkompetenta lärare, där de senare gränsar till rena charlataner som lär ut tyckande och åsikter, som ägnar sig åt konsultlekar på lektionstid, men som inte lär ut den befintliga vetenskaplig kunskapen i ämnet, något de är förhindrade att ta till sig eftersom de inte är disputerade. Detta innebär att delar av utbildningen aldrig genomförs som akademisk utbildning, utan som, i bästa fall, gymnasial utbildning, i värsta fall, som tramsande sittövning.
Även här finns dock lösningar. En är att sätta personal på vidareutbildning, så att de uppnår de kompetensnivåer som krävs för akademisk utbildning. Den lösningen har dock två problem knutit till sig. För det första har dessa personer haft möjlighet att skaffa sig utbildningen själva, men uppenbart saknat intresse eller förmåga. I mitt ämne finns det, fortfarande, besvärande många doktorander emeritus som lyckas hålla sig kvar som lärare, trots att de, genom att inte lyckats göra sin avhandling, borde söka sin lycka på annan plats. Om de inte lyckats tidigare, vad är sannolikheten för att de skall lyckas genom fortbildning? För det andra kan vidareutbildning med bibehållen lön upplevas som orättvist av de som avstått en hel del, t ex genom att genomgå forskarutbildning, för att nå den kompetensnivå som dessa skulle erhålla genom vidareutbildning.
En annan lösning är att tydligt och klart definiera kompetenskraven för varje lärarposition. De som inte uppfyller dem blir övertaliga och får antingen lämna organisationen, eller begära tjänstledigt för att utbilda sig till sin tjänsts kompetensnivå. På lärartjänsten sätts i stället en person som uppfyller kompetenskraven. Dessa kan vara svåra att rekrytera, varför lönesättning och andra kringresurser måste skapas för att attrahera personerna. Denna lösning kan ha problemet med att både individerna och fackföreningen, i den mån individerna är fackföreningsanslutna, motsätter sig avgången. Dock, kan man ta kostnaden för 21 professorsmånadslöner för att se till att en professor, som var rimligt framgångsrik i sitt värv, men som opponerade sig mot högskolans chefer, fick avgå, då borde även högskolan vara villig att ta kostnaden som det kan innebära att få avgång av icke-kompetent personal.
Den tredje lösningen är att anse att verksamheten inte kan upprätthållas med rimliga kvalitetskrav beroende på kompetensbrist. Därför avvecklas verksamheten. Problemet med denna lösning är att den är oerhört osannolik, då verksamheten, med sina kvalitetsbrister, har bedrivits, dvs man har varit mer mån om sina anställdas lönekuvert än sina studenters akademiska kunskaper. Det är således osannolikt att en dåligt skött verksamhet skall avskaffa sig själv, inför den stora självinsikten att man gör studenterna en ogärning genom att ge dem en undermålig akademisk utbildning. Denna lösning förutsätter sannolikt att huvudmannen, dvs staten, har en tillsynsenhet med rätten att stänga verksamheter som saknar kompetensmässiga förutsättningar för sin verksamhet.
Ett sjukhus, som misslyckas att rekrytera en kirurg, rekryterar inte en helbrägdagörare som behandlar ett benbrott med örtdekokter och med vandringar motsols runt en kyrka när det är fullmåne. Den anställer inte heller en person som gått på utbildningen för kirurg, men inte blivit godkänd på proven. Sjukhuset stänger sin kirurgiverksamhet, ty sjukhusets syfte är inte att ha anställda eller att ha patienter, utan att vårda och hela de sjuka.
Den 10 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Forskningen är, relativt sett, till vis del förskonad från kompetensbrist och därmed från dess effekter. Anslag erhålls i konkurrens, där förvisso charlatanerier finns, men betydligt mindre än i de andra verksamheterna. Högskolor har också börjat med prestationsutvärdering och delvis prestationstilldelning av forskningsresurser. Jag hävdar inte att det är en verksamhet fri från kompetensproblem, men omfattningen och effekten av kompetensproblemen inom forskningen är ringa relativt de andra verksamheterna.
Ett avgörande problem inom högskolans administration, som får relationen mellan den akademiska verksamheten och administrationen, där den senare idealt är en servicefunktion till den förra, att tippa över till administrationens egensinniga intresse och makt, är att det som borde vara akademiskt styrd administration, är oerhört mycket mindre akademisk. Det finns prefekter som inte ens varit i närheten av forskarutbildning, och som därför saknar erfarenhet av forskning och därmed saknar erfarenhet av undervisning på de högre nivåerna. Det finns dekaner som precis, med knappt någon marginal, lyckats prestera en avhandling, men därefter inte gjort någon forskning att tala om, ej heller har någon vidare undervisningserfarenhet, och som därför satsar allt på att hänga sig kvar i administrativa roller. En människa med svag akademisk erfarenhet har en maktposition som innebär att den hade kunnat leda verksamheten, men som, just p g a bristande erfarenhet, blir en sk chef, som vänder papper, fördelar resurser för att bli gillad och utför sanktioner. Slutligen, rektorer som med nöd klarade sin avhandling, som med oljad utvärdering och med stor kollegial hjälp för att lyckas få till de nödvändiga publikationerna, är docent, förvisso med stor och god utbildningsvana, men med mycket svag forskningserfarenhet, har all den makt som en akademisk rektor har. Men som också ägnar sig åt chefskap,med tillhörande sanktioner, istället för ledarskap i ett kollegium.
Denna kompetensbrist i den akademiska styrningen av administrationen kan blott försvinna om man antingen ger betydande resurser till positionerna så man kan rekrytera kompetenta akademiker, eller att man stänger de delar eller den högskola som inte lyckas fylla sina akademiska administrationsfunktioner med akademiskt kompetent personal.
Ett liknande problem är att lärarkåren förvisso, i alla fall i företagsekonomi, rymmer en hel del kompetent personal, men att det finns en tillräcklig mängd mindre kompetenta och en del inkompetenta lärare, där de senare gränsar till rena charlataner som lär ut tyckande och åsikter, som ägnar sig åt konsultlekar på lektionstid, men som inte lär ut den befintliga vetenskaplig kunskapen i ämnet, något de är förhindrade att ta till sig eftersom de inte är disputerade. Detta innebär att delar av utbildningen aldrig genomförs som akademisk utbildning, utan som, i bästa fall, gymnasial utbildning, i värsta fall, som tramsande sittövning.
Även här finns dock lösningar. En är att sätta personal på vidareutbildning, så att de uppnår de kompetensnivåer som krävs för akademisk utbildning. Den lösningen har dock två problem knutit till sig. För det första har dessa personer haft möjlighet att skaffa sig utbildningen själva, men uppenbart saknat intresse eller förmåga. I mitt ämne finns det, fortfarande, besvärande många doktorander emeritus som lyckas hålla sig kvar som lärare, trots att de, genom att inte lyckats göra sin avhandling, borde söka sin lycka på annan plats. Om de inte lyckats tidigare, vad är sannolikheten för att de skall lyckas genom fortbildning? För det andra kan vidareutbildning med bibehållen lön upplevas som orättvist av de som avstått en hel del, t ex genom att genomgå forskarutbildning, för att nå den kompetensnivå som dessa skulle erhålla genom vidareutbildning.
En annan lösning är att tydligt och klart definiera kompetenskraven för varje lärarposition. De som inte uppfyller dem blir övertaliga och får antingen lämna organisationen, eller begära tjänstledigt för att utbilda sig till sin tjänsts kompetensnivå. På lärartjänsten sätts i stället en person som uppfyller kompetenskraven. Dessa kan vara svåra att rekrytera, varför lönesättning och andra kringresurser måste skapas för att attrahera personerna. Denna lösning kan ha problemet med att både individerna och fackföreningen, i den mån individerna är fackföreningsanslutna, motsätter sig avgången. Dock, kan man ta kostnaden för 21 professorsmånadslöner för att se till att en professor, som var rimligt framgångsrik i sitt värv, men som opponerade sig mot högskolans chefer, fick avgå, då borde även högskolan vara villig att ta kostnaden som det kan innebära att få avgång av icke-kompetent personal.
Den tredje lösningen är att anse att verksamheten inte kan upprätthållas med rimliga kvalitetskrav beroende på kompetensbrist. Därför avvecklas verksamheten. Problemet med denna lösning är att den är oerhört osannolik, då verksamheten, med sina kvalitetsbrister, har bedrivits, dvs man har varit mer mån om sina anställdas lönekuvert än sina studenters akademiska kunskaper. Det är således osannolikt att en dåligt skött verksamhet skall avskaffa sig själv, inför den stora självinsikten att man gör studenterna en ogärning genom att ge dem en undermålig akademisk utbildning. Denna lösning förutsätter sannolikt att huvudmannen, dvs staten, har en tillsynsenhet med rätten att stänga verksamheter som saknar kompetensmässiga förutsättningar för sin verksamhet.
Ett sjukhus, som misslyckas att rekrytera en kirurg, rekryterar inte en helbrägdagörare som behandlar ett benbrott med örtdekokter och med vandringar motsols runt en kyrka när det är fullmåne. Den anställer inte heller en person som gått på utbildningen för kirurg, men inte blivit godkänd på proven. Sjukhuset stänger sin kirurgiverksamhet, ty sjukhusets syfte är inte att ha anställda eller att ha patienter, utan att vårda och hela de sjuka.
Den 10 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
