Den levande människan kännetecknas av strävan och längtan. Längtan är det avlägsna målet i fjärran. Det som förefaller vara ouppnåeligt, och därför förpassas till att vara en längtan, det som vi vill nå, men kanske inte ens ställer upp som mål, i alla fall inte med en tro att kunna uppnå det.
Längtan rymmer därför en hel del av hopplöshet i sig. En hopplöshet som ger längtan en tragisk ton. Som Fröding skriver, i sin ’En kärleksvisa’: ” Den drömmen, som aldrig besannats, som dröm var den vacker att få,…”
Varför har vi då längtan, om den är så tragisk? Även om en person har allt, har den ändå en längtan, till något bortom, ouppnåeligt. När den är i den längtan, känner den förvisso dess tragik. Men samtidigt erfar den det som den längtar efter. Även om man inte får det man längtar till, så erfar man det man längtar till. I tanken och fantasien är man där, det man längtar till. Längtan blir uppfylld, men blott som fantasi. Vilket är det tragiska. Att få sin längtan, denna fantasi, uppfylld, men blott som fantasi. Allt är fantasi. Men längtans realitet finns där. Tragedin. Men också, strax innan man erfar det tragiska, behaget i fantasin.
Strävan är också ett kännetecken på en levande människa. Strävan inte en fantasi, utan i högsta grad en materiell, faktisk händelse, där individen arbetar och arbetar och arbetar, på att uppnå något, att komma fram till något. Likt med längtan, kan strävan vara riktad mot det ouppnåeliga. Men strävan gör att det ouppnåeliga kommer närmare, om än blott som en strävan, i fantasien. Förvisso har därför också strävan den tragik som längtan har, att aldrig uppnå, att aldrig nå fram. Men, denna strävan finns i de visa orden, att resans mål är inte dess ändhållplats, utan resan som sådan. Det är i den som strävan mot ändhållplatsen finns. Därför finns ändhållplatsen. Om än, vilket är dess tragik, blott i en ouppnåelig ändhållplats.
Den levande människan kan därför sägas vara en tragisk person, fylld av längtan och strävan. Men samtidigt kan det dock vara en lycklig person, ty det den längtar efter, det som den strävar mot, finns som en realitet. Inte uppnådd, men i fantasien.
En levande människa är därför en fantastisk människa, en som lever med kraft, genom fantasien.
Den 5 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Längtan rymmer därför en hel del av hopplöshet i sig. En hopplöshet som ger längtan en tragisk ton. Som Fröding skriver, i sin ’En kärleksvisa’: ” Den drömmen, som aldrig besannats, som dröm var den vacker att få,…”
Varför har vi då längtan, om den är så tragisk? Även om en person har allt, har den ändå en längtan, till något bortom, ouppnåeligt. När den är i den längtan, känner den förvisso dess tragik. Men samtidigt erfar den det som den längtar efter. Även om man inte får det man längtar till, så erfar man det man längtar till. I tanken och fantasien är man där, det man längtar till. Längtan blir uppfylld, men blott som fantasi. Vilket är det tragiska. Att få sin längtan, denna fantasi, uppfylld, men blott som fantasi. Allt är fantasi. Men längtans realitet finns där. Tragedin. Men också, strax innan man erfar det tragiska, behaget i fantasin.
Strävan är också ett kännetecken på en levande människa. Strävan inte en fantasi, utan i högsta grad en materiell, faktisk händelse, där individen arbetar och arbetar och arbetar, på att uppnå något, att komma fram till något. Likt med längtan, kan strävan vara riktad mot det ouppnåeliga. Men strävan gör att det ouppnåeliga kommer närmare, om än blott som en strävan, i fantasien. Förvisso har därför också strävan den tragik som längtan har, att aldrig uppnå, att aldrig nå fram. Men, denna strävan finns i de visa orden, att resans mål är inte dess ändhållplats, utan resan som sådan. Det är i den som strävan mot ändhållplatsen finns. Därför finns ändhållplatsen. Om än, vilket är dess tragik, blott i en ouppnåelig ändhållplats.
Den levande människan kan därför sägas vara en tragisk person, fylld av längtan och strävan. Men samtidigt kan det dock vara en lycklig person, ty det den längtar efter, det som den strävar mot, finns som en realitet. Inte uppnådd, men i fantasien.
En levande människa är därför en fantastisk människa, en som lever med kraft, genom fantasien.
Den 5 juni 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
