Maria Rankka, en chef på ett konsultföretag som heter Brunswick, skriver om handelns förmåga att sprida demokrati och västerländska värderingar.
https://www.svd.se/handel-slar-ofta-diplomati-och-utrikespolitik
Hon vänder sig mot att man rapporterar om ett privat företag som säljer svensk sjukvård till Förenade Arabemiraten, där det svenska företaget villigt utför den nationella kraven på sjukvården, att rapportera om kvinnor är gifta eller ej som kommer gravida till dem, eftersom sexuella relationer utanför äktenskapet är förbjudet i landet. De följer således blott den giltiga lagstiftningen i landet.
Precis som ett liknande svenskt företag skulle rapportera om ett barn fötts i ett rasblandat äktenskap i Nazityskland, eftersom det var förbjudet enligt Nürnberglagarna. Man följer landets lagar. Eller hur?
Hon tycker att det är bra med handel och utbyte även med vidriga regimer, ty det blir en implicit spridning av våra värderingar, och på sikt kommer det att lösa upp den fruktansvärda regimen.
Den första frågan är om man skall ha utbyte med usla länder. Den andra frågan är om handel är ett gott medel.
Den andra frågan ger mig minne från en stund i mitt avhandlande, då jag läste gamla debattböcker om storföretagen från slutet av 1800-talet och början på 1900-talet. Då fick jag läsa många positiva tankar och stora förhoppningar som knöts till internationell handel. Alla kände av de ökade spänningarna, och många föreslog åtgärder för att mildra spänningarna. Ett av de vanligaste var ökad handel. Det säger sig själv att krig är dåligt för affärerna. Det säger sig själv att med handel möter man varandra och ser varandra och förstår varandra. Med handel slås vänskapsband, eller i alla fall, affärsförbindelser, som alla inser skulle gå förlorade vid ett krig. Därför hindrar expanderande handel krig.
28 juli 2014 försvann den tanken. Den var då, som den är nu, inte empiriskt bevisad. Det är en vacker tanke. Den låter rimlig. Men den kan inte påvisas.
Ett annat utbyte är akademiskt utbyte. Jag har haft en föreläsning i Lukasenkos universitet, med hans foto hängandes över mig. Framför mig satt Dekanen på fakulteten. Sidan om henne satt hennes dotter, lärare på en av institutionerna. Jag föreläste om nepotism i familjeföretag.
Gjorde jag rätt eller fel som åkte till den sista kommunistiska diktaturen i Europa, till Belarus, och föreläste på diktatorns universitet?
Jag tycker det. Här är mina argument.
Jag bestämde ämnet för föreläsningen och jag sade vad jag hade sagt i Ukraina, som är det land som jag känner som mest öppet, Sverige inkluderat (senare skulle jag åka till Ukraina och hålla ett föredrag som jag inte vågade hålla på Högskolan Kristianstad).
Under min vistelse där diskuterade jag öppet om mina upplevelser av Belarus och Minsk, och frågade dem om den politiska situationen. Jag erfor då hur tysta de var, och att de oftast sade: Alla länder har sina politiska problem
Jag tog foton av regeringsbyggnaden i centrala Minsk, och blev stoppad av en vakt, som begärde att titta på mina foton. Jag visade dem, och fick behålla dem. När jag sedan kom till ett enormt hus där det hävdades att Lukasenko bodde, föll jag till föga och frågade vakten om jag fick fotografera. Han nästan skrattade och sade att jag givetvis inte fick fotografera. Jag föll till föga och tog inte ett foto, inte ens i smyg, trots att min upproriske doktorand visade hur jag skulle göra.
Vistelsen gav inte de sedvanliga mängderna av nätverkskontakter, förutom med en person. Hon flyttade senare till Köpenhamn och gifte sig med en dansk.
Jag förändrade nog inte någonting i det landet genom min vistelse. Däremot fick jag större förståelse för hur det är att leva i en diktatur. Och kanske jag gav några människor tankar om hur det är att leva i ett annat land, med annat samhällssystem.
Därför tror jag att debattören har rätt. Genom utbyten kan vi påverka.
Däremot är det en annan sak när man agerar enligt deras normer, som man aldrig skulle acceptera i sitt eget land. Vi minns alla bilden av de svenska riksdagskvinnorna som förödmjukande defilerar förbi männen, bärandes på deras symbol för kvinnoförtryck, schalen. (http://word.harrietsblogg.se/wp-content/uploads/2018/11/sjalprydda-ministrar.jpg) Jag skulle nog ha sagt att den aktiviteten kan jag inte finna mig i, då det strider mot mina grundläggande värderingar. Detsamma med att rapportera kvinnornas civilstånd som föder barn. Det måste också finnas gränser för utbyten.
Öllsjö den 7 april 2019
https://www.svd.se/handel-slar-ofta-diplomati-och-utrikespolitik
Hon vänder sig mot att man rapporterar om ett privat företag som säljer svensk sjukvård till Förenade Arabemiraten, där det svenska företaget villigt utför den nationella kraven på sjukvården, att rapportera om kvinnor är gifta eller ej som kommer gravida till dem, eftersom sexuella relationer utanför äktenskapet är förbjudet i landet. De följer således blott den giltiga lagstiftningen i landet.
Precis som ett liknande svenskt företag skulle rapportera om ett barn fötts i ett rasblandat äktenskap i Nazityskland, eftersom det var förbjudet enligt Nürnberglagarna. Man följer landets lagar. Eller hur?
Hon tycker att det är bra med handel och utbyte även med vidriga regimer, ty det blir en implicit spridning av våra värderingar, och på sikt kommer det att lösa upp den fruktansvärda regimen.
Den första frågan är om man skall ha utbyte med usla länder. Den andra frågan är om handel är ett gott medel.
Den andra frågan ger mig minne från en stund i mitt avhandlande, då jag läste gamla debattböcker om storföretagen från slutet av 1800-talet och början på 1900-talet. Då fick jag läsa många positiva tankar och stora förhoppningar som knöts till internationell handel. Alla kände av de ökade spänningarna, och många föreslog åtgärder för att mildra spänningarna. Ett av de vanligaste var ökad handel. Det säger sig själv att krig är dåligt för affärerna. Det säger sig själv att med handel möter man varandra och ser varandra och förstår varandra. Med handel slås vänskapsband, eller i alla fall, affärsförbindelser, som alla inser skulle gå förlorade vid ett krig. Därför hindrar expanderande handel krig.
28 juli 2014 försvann den tanken. Den var då, som den är nu, inte empiriskt bevisad. Det är en vacker tanke. Den låter rimlig. Men den kan inte påvisas.
Ett annat utbyte är akademiskt utbyte. Jag har haft en föreläsning i Lukasenkos universitet, med hans foto hängandes över mig. Framför mig satt Dekanen på fakulteten. Sidan om henne satt hennes dotter, lärare på en av institutionerna. Jag föreläste om nepotism i familjeföretag.
Gjorde jag rätt eller fel som åkte till den sista kommunistiska diktaturen i Europa, till Belarus, och föreläste på diktatorns universitet?
Jag tycker det. Här är mina argument.
Jag bestämde ämnet för föreläsningen och jag sade vad jag hade sagt i Ukraina, som är det land som jag känner som mest öppet, Sverige inkluderat (senare skulle jag åka till Ukraina och hålla ett föredrag som jag inte vågade hålla på Högskolan Kristianstad).
Under min vistelse där diskuterade jag öppet om mina upplevelser av Belarus och Minsk, och frågade dem om den politiska situationen. Jag erfor då hur tysta de var, och att de oftast sade: Alla länder har sina politiska problem
Jag tog foton av regeringsbyggnaden i centrala Minsk, och blev stoppad av en vakt, som begärde att titta på mina foton. Jag visade dem, och fick behålla dem. När jag sedan kom till ett enormt hus där det hävdades att Lukasenko bodde, föll jag till föga och frågade vakten om jag fick fotografera. Han nästan skrattade och sade att jag givetvis inte fick fotografera. Jag föll till föga och tog inte ett foto, inte ens i smyg, trots att min upproriske doktorand visade hur jag skulle göra.
Vistelsen gav inte de sedvanliga mängderna av nätverkskontakter, förutom med en person. Hon flyttade senare till Köpenhamn och gifte sig med en dansk.
Jag förändrade nog inte någonting i det landet genom min vistelse. Däremot fick jag större förståelse för hur det är att leva i en diktatur. Och kanske jag gav några människor tankar om hur det är att leva i ett annat land, med annat samhällssystem.
Därför tror jag att debattören har rätt. Genom utbyten kan vi påverka.
Däremot är det en annan sak när man agerar enligt deras normer, som man aldrig skulle acceptera i sitt eget land. Vi minns alla bilden av de svenska riksdagskvinnorna som förödmjukande defilerar förbi männen, bärandes på deras symbol för kvinnoförtryck, schalen. (http://word.harrietsblogg.se/wp-content/uploads/2018/11/sjalprydda-ministrar.jpg) Jag skulle nog ha sagt att den aktiviteten kan jag inte finna mig i, då det strider mot mina grundläggande värderingar. Detsamma med att rapportera kvinnornas civilstånd som föder barn. Det måste också finnas gränser för utbyten.
Öllsjö den 7 april 2019
RSS-flöde
