Tack till er, Larsson, Ekstrand och Bergman, för att ni deltar i debatten om högskolans kris.
https://www.svd.se/endast-mer-tid-pa-studier-inte-losningen
Jag, tillsammans med min kollega, Torbjörn Tagesson, (https://www.svd.se/stora-brister-i-lararnas-akademiska-kompetens) hävdade, som svar på Alvessons och Olsson påstående, (https://www.svd.se/lurendrejeri--hogskolor-sviker-sin-huvuduppgift) att högskolans kris kommer av låga krav, med grund i finansieringsformen och satsningar på breddad rekrytering, att det snarare är lärarnas svaga akademiska kompetens som är grundorsaken.
Först, det minst viktiga, är att jag är stolt bärare av ett mellannamn, Yrjö, som jag fick från min mormor, efter hennes favoritbror, Yrjö Laakso, bägge sociala och ekonomiska flyktingar från ett förtryckande och fattigt Finland. Mitt efternamn är såldes inte Yrjö Collin, utan Collin. Yrjö är ett finskt förnamn. Finland ligger öster om Sverige och var svenskt tills Ryssland erövrade det 1808. Sedan 1917 är Finland självständigt, och likt Sverige, alliansfritt. Sverigefinnar är bland de största minoriteterna i Sverige.
Till det viktigare, där ni hävdar att krisen grundar sig i bristande didaktiska kunskaper, kan jag delvis hålla med, men också insistera på vår tes, ty en lärare kan ha hur mycket didaktisk kunskap som helst, men finns inga ämneskunskaper, finns inget att lära ut genom de välutvecklade didaktiska kunskaperna.
Min egen sorg, att jag är, kanske den första företagsekonomiska professorns som ’avskedats’, kommer delvis från upplevelser där jag försökte införa kvalitetssäkring av handledares arbete. En handledare, bland flera, gjorde uppror mot min kvalitetssäkring, som jag försökte införa som kursansvarig, men där jag förhindrades genom upproret. En person som deltog i upproret, tillika utnämnd till excellent lärare, hade ingen avancerad kunskap i enkätskapandets konst, än mindre i det som sedan krävs, faktoranalys och regressionsanalys, dvs den hade svag akademisk kompetens. Ändock hävdade den sin rätt att inte underkastats kvalitetssäkringssystemet, som skulle förhindra undermåliga enkäter och därav följande undermåliga analyser. Idag är den läraren avdelningschef på den institution jag 'avskedades' från.
Det är ett, enskilt och litet, men ändock ett av flera exempel jag kan anföra för min tes, om den låga akademiska kompetensen och dess effekter.
Men det går självfallet inte att bortse från, att även om det finns akademisk kompetens, kan den förhindras att bli till nytta p g a brister i den didaktiska kunskapen.
Jag är sannerligen ingen akademisk didaktiker. Jag har svaga kunskaper i didaktik. Däremot, med risk att förhäva mig, är jag nog en acceptabel lärare, kanske inte excellent lärare, men en lärare som ofta lyckas driva studenter till goda prestationer, och som får höga utvärderingar av studenterna.
Om jag skulle berätta om mina främsta didaktiska medel, då skulle jag säga två saker: Min ämneskunskap och att jag ser studenten.
Ämneskunskapen gör att studenten känner förtroende för mig ämnesmässigt, och det gör det möjligt för mig att hitta olika vägar att förklara ett fenomen.
Att se studenten gör att studenten känner en nästan personlig relation till mig, och att den känner att jag har en vilja och en önskan att den skall lära sig. Jag har fått ett antal skriftliga utvärderingar där studenterna har skrivit att jag har sett dem. Några säger att de arbetar mycket, att de aldrig arbetat så mycket som när de haft mig, och att det delvis är för att de har blivit motiverade själva, men också för att de vill göra mot mig så som jag gör mot dem. De vill inte göra mig besviken, varför de anstränger sig extra.
Somliga utanför handledningsrummet klagar när jag har handledning, för det skrattas och tjoas så mycket, att de undrar om jag och studenterna egentligen gör något, förutom att ha roligt. Jag hävdar då att om det inte är roligt, då är det inte roligt. Precis som blicken kan slå brygga mellan människor, kan skrattet göra att man når den andre. Och som Pelle Frick, en tidigare kollega, sade till mig, det gäller att ha en krok som kastas ut, och som tas upp av studenten, och som man fångar studenten med.
Det kan framstå som oprofessionellt, men jag kan nämna två exempel på min ’didaktiska’ metod. En gång hade jag en student som alltid hade huva på sig när han kom, och som omedelbart efter mötet satte på huvan igen. Jag vädrade min fördom om huvor. Han berättade att han var oerhört frusen. Och att hans mor också var det. Sedan fortsatte vårt prat en liten stund om klädesplagg och vad vi fått från våra respektive föräldrar. En annan gång noterade jag en student som hade enormt långa och mycket elegant målade naglar, och undrade hur det gick att skriva med dem på tangentbord. Hon berättade och visade hur hon gjorde, varefter vi pratade om naglar och hon fick möjlighet att undra om det inte gjorde ont på mina fingrar, med tanke på att jag knappt har naglar.
Allt detta är personligt och har absolut inte med ämnet att göra. Men det ger kontakt och kanske också förtroende. Kanske jag når studenten och studenten känner att jag ser dem. Onekligen ser jag huvan och naglarna.
Men det är egentligen inte en didaktisk metod, utan det är jag. Jag är nyfiken, jag är intresserad av människor och jag har kanske inte vett nog att inse vad som är alltför personligt. Därför kan jag nog inte undervisa i didaktik, ty det enda jag kan säga är två saker: Om du inte är vansinnigt intresserad av människor, kanske du inte skall bli lärare. Men är du intresserad av människor, då har du förmåga att se dem, och att få dem med dig.
Sedan måste du vara vansinnigt intresserad av ett ämne, så att du har något att lära ut till dem. Ty studenten vill bli sedd, men den vill också lära sig något.
Men, Larsson, Ekstrand och Bergman, även om jag sympatiserar med ert krav på didaktisk kunskap, eller didaktisk erfarenhet, så gäller att läraren måste ha något att lära ut. Och det är det första problemet i dagens högskolor. Därefter kan didaktiken komma.
Men när professorn avskedas och den excellente läraren befordras till chef, då är världen upp och ner. I alla fall min värld.
Öllsjö den 5 april 2019
https://www.svd.se/endast-mer-tid-pa-studier-inte-losningen
Jag, tillsammans med min kollega, Torbjörn Tagesson, (https://www.svd.se/stora-brister-i-lararnas-akademiska-kompetens) hävdade, som svar på Alvessons och Olsson påstående, (https://www.svd.se/lurendrejeri--hogskolor-sviker-sin-huvuduppgift) att högskolans kris kommer av låga krav, med grund i finansieringsformen och satsningar på breddad rekrytering, att det snarare är lärarnas svaga akademiska kompetens som är grundorsaken.
Först, det minst viktiga, är att jag är stolt bärare av ett mellannamn, Yrjö, som jag fick från min mormor, efter hennes favoritbror, Yrjö Laakso, bägge sociala och ekonomiska flyktingar från ett förtryckande och fattigt Finland. Mitt efternamn är såldes inte Yrjö Collin, utan Collin. Yrjö är ett finskt förnamn. Finland ligger öster om Sverige och var svenskt tills Ryssland erövrade det 1808. Sedan 1917 är Finland självständigt, och likt Sverige, alliansfritt. Sverigefinnar är bland de största minoriteterna i Sverige.
Till det viktigare, där ni hävdar att krisen grundar sig i bristande didaktiska kunskaper, kan jag delvis hålla med, men också insistera på vår tes, ty en lärare kan ha hur mycket didaktisk kunskap som helst, men finns inga ämneskunskaper, finns inget att lära ut genom de välutvecklade didaktiska kunskaperna.
Min egen sorg, att jag är, kanske den första företagsekonomiska professorns som ’avskedats’, kommer delvis från upplevelser där jag försökte införa kvalitetssäkring av handledares arbete. En handledare, bland flera, gjorde uppror mot min kvalitetssäkring, som jag försökte införa som kursansvarig, men där jag förhindrades genom upproret. En person som deltog i upproret, tillika utnämnd till excellent lärare, hade ingen avancerad kunskap i enkätskapandets konst, än mindre i det som sedan krävs, faktoranalys och regressionsanalys, dvs den hade svag akademisk kompetens. Ändock hävdade den sin rätt att inte underkastats kvalitetssäkringssystemet, som skulle förhindra undermåliga enkäter och därav följande undermåliga analyser. Idag är den läraren avdelningschef på den institution jag 'avskedades' från.
Det är ett, enskilt och litet, men ändock ett av flera exempel jag kan anföra för min tes, om den låga akademiska kompetensen och dess effekter.
Men det går självfallet inte att bortse från, att även om det finns akademisk kompetens, kan den förhindras att bli till nytta p g a brister i den didaktiska kunskapen.
Jag är sannerligen ingen akademisk didaktiker. Jag har svaga kunskaper i didaktik. Däremot, med risk att förhäva mig, är jag nog en acceptabel lärare, kanske inte excellent lärare, men en lärare som ofta lyckas driva studenter till goda prestationer, och som får höga utvärderingar av studenterna.
Om jag skulle berätta om mina främsta didaktiska medel, då skulle jag säga två saker: Min ämneskunskap och att jag ser studenten.
Ämneskunskapen gör att studenten känner förtroende för mig ämnesmässigt, och det gör det möjligt för mig att hitta olika vägar att förklara ett fenomen.
Att se studenten gör att studenten känner en nästan personlig relation till mig, och att den känner att jag har en vilja och en önskan att den skall lära sig. Jag har fått ett antal skriftliga utvärderingar där studenterna har skrivit att jag har sett dem. Några säger att de arbetar mycket, att de aldrig arbetat så mycket som när de haft mig, och att det delvis är för att de har blivit motiverade själva, men också för att de vill göra mot mig så som jag gör mot dem. De vill inte göra mig besviken, varför de anstränger sig extra.
Somliga utanför handledningsrummet klagar när jag har handledning, för det skrattas och tjoas så mycket, att de undrar om jag och studenterna egentligen gör något, förutom att ha roligt. Jag hävdar då att om det inte är roligt, då är det inte roligt. Precis som blicken kan slå brygga mellan människor, kan skrattet göra att man når den andre. Och som Pelle Frick, en tidigare kollega, sade till mig, det gäller att ha en krok som kastas ut, och som tas upp av studenten, och som man fångar studenten med.
Det kan framstå som oprofessionellt, men jag kan nämna två exempel på min ’didaktiska’ metod. En gång hade jag en student som alltid hade huva på sig när han kom, och som omedelbart efter mötet satte på huvan igen. Jag vädrade min fördom om huvor. Han berättade att han var oerhört frusen. Och att hans mor också var det. Sedan fortsatte vårt prat en liten stund om klädesplagg och vad vi fått från våra respektive föräldrar. En annan gång noterade jag en student som hade enormt långa och mycket elegant målade naglar, och undrade hur det gick att skriva med dem på tangentbord. Hon berättade och visade hur hon gjorde, varefter vi pratade om naglar och hon fick möjlighet att undra om det inte gjorde ont på mina fingrar, med tanke på att jag knappt har naglar.
Allt detta är personligt och har absolut inte med ämnet att göra. Men det ger kontakt och kanske också förtroende. Kanske jag når studenten och studenten känner att jag ser dem. Onekligen ser jag huvan och naglarna.
Men det är egentligen inte en didaktisk metod, utan det är jag. Jag är nyfiken, jag är intresserad av människor och jag har kanske inte vett nog att inse vad som är alltför personligt. Därför kan jag nog inte undervisa i didaktik, ty det enda jag kan säga är två saker: Om du inte är vansinnigt intresserad av människor, kanske du inte skall bli lärare. Men är du intresserad av människor, då har du förmåga att se dem, och att få dem med dig.
Sedan måste du vara vansinnigt intresserad av ett ämne, så att du har något att lära ut till dem. Ty studenten vill bli sedd, men den vill också lära sig något.
Men, Larsson, Ekstrand och Bergman, även om jag sympatiserar med ert krav på didaktisk kunskap, eller didaktisk erfarenhet, så gäller att läraren måste ha något att lära ut. Och det är det första problemet i dagens högskolor. Därefter kan didaktiken komma.
Men när professorn avskedas och den excellente läraren befordras till chef, då är världen upp och ner. I alla fall min värld.
Öllsjö den 5 april 2019
RSS-flöde
