Det är med viss förfäran jag läser en artikel om en annan tid. Lino Cinquini, professor i företagsekonomi från Pisa, skrev en artikel om hur de akademiska företagsekonomerna agerade under fascisttiden i Italien. (Fascist Corporative Economy and Accounting in Italy during the Thirties: Exploring the Relations between a Totalitarian Ideology and Business Studies, Accounting History Review , 2007, s. 209-240).
Där beskriver han hur, som han kallar, de ’organiska’ intellektuella (efter Gramsci) följer tidens strömning och utvecklar idéer som står i samklang med den fascistiska ideologin. Termen organisk är väl funnen, då den säger att dessa intellektuella lever i absolut samklang med tidens idéer. De ruckar inte på dem. De ifrågasätter dem inte. De tar dem okritiskt och anpassar dem till det ämne de arbetar inom, företagsekonomin.
Organiskt intellektuella utgör således både en producent och en reproducent av fascismen. De hjälper till med fascismens idéutveckling, samtidigt som de legitimerar den.
Det förefaller som att det inte fanns någon motkraft i företagsekonomin i Italien. Det är delvis förståeligt då forskarna sannolikt inte skulle få vara forskare om de motsatte sig anpassningen. Såsom professorer i dagens samhälle kan bli arbetsbefriade, och därmed tvingas ut i periferin, och kanske t o m blir tystad, om de motsätter sig dagens mode.
Rebelliska intellektuella tvingas bort, och kvar blir de organiskt intellektuella. De som får forskningsmedel om de tydligt befrämjar fascismen. Så som forskningsmedel ges till de som utlovar en hållbar företagsekonomi.
Men de organiskt intellektuella får betala ett långsiktigt pris. Ty när modet falnade, när fascismen övergavs, då glömdes de bort, ty då behövdes inte deras idéer. De var inte hållbara....
Det fanns dock intellektuella som fanns under fascismen och som överlevde fascismen. Deras idéer finns fortfarande kvar. Dessa, det yttersta fåtal, kan vi kalla autonoma intellektuella (fast Gramsci kallar dem traditionella). En sådan var Gina Zappa, en av den italienska företagsekonomins främsta intellektuella. Han drev sin teoriutveckling, till synes oberoende av samhällets utveckling och krav. Men han drev den inte i tydlig opposition mot fascismen, utan oberoende av fascismen. Hans teoriutveckling legitimerade inte fascismen, men utgjorde inte heller något hot mot fascismen. Därför kunde makten låta honom hållas.
Det tycks därmed finnas tre grupper av intellektuella. De organiska, som lydigt legitimerar, som lever gott under sin tid som legitimerare, men som sedan glöms bort. De rebelliska, som inte ens har en chans att bli bortglömda, eftersom de trycks bort redan innan de hunnit utveckla sina rebelliska tankar. Och de som överlever, som bärs vidare i tiden, de autonoma, som agerar fritt, men utan att hota.
Jag ser dem alla tre idag. De organiska, som snart kommer att vara glömda. Jag, den rebelliske, som är bortglömd. Och de autonoma, vars idéer kommer att överleva, ty de är formade utan att vara relaterade till den rådande makten, antingen som insmickrande eller som rebelliska.
Därför, som jag och en del av mina forskarkamrater har konstaterat, gäller det att skapa en bubbla, vari den fria forskningen och utbildningen kan ske, men som inte hotar makten genom att ta strid mot den.
Öllsjö den 8 april 2019