Bolagen i Sverige delar ut miljarder. Störst utdelare, i kronor, är Nordea, med 29.000.000.000 kronor, med ett långt avstånd till den andra storutdelande banken, Swedbank, med 16.000.000.000 kronor. H&M delar ut, skrivs det, nästan hela sin vinst, 16.100.000.000 kronor. Det är anmärkningsvärt, sägs det, då det är nästan hela deras vinst.
Det här med utdelning är besynnerligt.
För det första, som i fallet med H&M, där man finner det besynnerligt med att dela ut hela årets vinst. Vinst är ju relationen mellan intäkter och kostnader, medan utdelning inte har med vinst att göra, utan belastar kassan, vilken är ett resultat av förhållandet mellan inbetalningar och utbetalningar. Därför kan man dela ut mycket, men ha liten vinst. Dock, i H&M:s fall, verkar det som att de delvis betalar utdelning genom ökad belåning. Det kanske kan vara bra, då jag, när jag undervisade i finansiering, alltid tog H&M som exempel på familjeföretag som utnyttjar belåning betydligt mindre än andra företag, i avsikt att höja avkastningen på det egna kapitalet.
Det mest intressanta med H&M är emellertid att den gamle VD:n, sonen till grundaren, äger själv eller genom bolag, och tillsammans med sin familj, 47,5% av kapitalet. Det innebär att de kommer att få 7.647.500.000kronor i utdelning. Sannolikt behöver de inte dem för att ha råd att byta TV hemma, utan kan använda de penningarna för att köpa ytterligare H&M-aktier.
Stora utdelningar kan således vara i ägarnas intresse. Idag sägs det att de stora utdelningarna kommer av utdelningshungriga ägare. Fördelen med utdelning, för en ägare, är att man behåller ägandet i bolaget, men får penningar, för andra investeringar. Alternativet är ju att sälja av sitt ägande, för att tillgodogöra sig bolagets värde.
Företagsledningen skulle kanske hellre vilja behålla penningarna i bolaget, för att kunna förslösa dem, eller använda dem för att expandera företaget, kanske till priset av lägre lönsamhet. Det senare sägs vara skälet till att ägarna vill ha hög utdelning, då det sätter press på ledningen att inte förslösa penningarna.
Å andra sidan, minns Kamprad, som hade en lågkostnadsstrategi, som kom konsumenterna till del, och en internationaliseringsstrategi, där ambitionen var att sprida de billiga möblerna över världen. Mot utdelning står således en expansionsstrategi.
Därför får jag känslan att storutdelarna är de som är förvaltare, som saknar lönsamma idéer, som lever i en verksamhet som har haft en lönsam idé och som därför tjänar pengar idag, men som saknar idéer för framtiden, och därför lydigt delar ut pengarna till aktieägarna.
Så skall det kanske vara. Ty vad hade hänt om förvaltarna, som idag delar ut pengar, skulle få för sig att spendera dem på grandiosa projekt. Är de inte utvecklare av guds nåde, skall de hålla sig till sin förvaltning. Bättre då att dela ut pengarna, så att aktieägarna kan finna entreprenörerna, med framtidens idéer.
Men till aktieägaren av H&M frågar jag då, om du nu vill ha utdelning för framtidens företag, varför inte sälja av kassakossan och använda alla dina pengar till expansionsföretagen? Aktieägaren svarar då, riskspridning. Några säkra pengar, några osäkra.
Således, utdelning är den lydiga förvaltarens betalning till aktieägaren, som därmed kanske kan investera i någon expansiv, högriskentreprenör.
Om aktieägaren nu inte köper Ferrari för pengarna. Det hade jag gjort.
Öllsjö den 6 april 2019
Det här med utdelning är besynnerligt.
För det första, som i fallet med H&M, där man finner det besynnerligt med att dela ut hela årets vinst. Vinst är ju relationen mellan intäkter och kostnader, medan utdelning inte har med vinst att göra, utan belastar kassan, vilken är ett resultat av förhållandet mellan inbetalningar och utbetalningar. Därför kan man dela ut mycket, men ha liten vinst. Dock, i H&M:s fall, verkar det som att de delvis betalar utdelning genom ökad belåning. Det kanske kan vara bra, då jag, när jag undervisade i finansiering, alltid tog H&M som exempel på familjeföretag som utnyttjar belåning betydligt mindre än andra företag, i avsikt att höja avkastningen på det egna kapitalet.
Det mest intressanta med H&M är emellertid att den gamle VD:n, sonen till grundaren, äger själv eller genom bolag, och tillsammans med sin familj, 47,5% av kapitalet. Det innebär att de kommer att få 7.647.500.000kronor i utdelning. Sannolikt behöver de inte dem för att ha råd att byta TV hemma, utan kan använda de penningarna för att köpa ytterligare H&M-aktier.
Stora utdelningar kan således vara i ägarnas intresse. Idag sägs det att de stora utdelningarna kommer av utdelningshungriga ägare. Fördelen med utdelning, för en ägare, är att man behåller ägandet i bolaget, men får penningar, för andra investeringar. Alternativet är ju att sälja av sitt ägande, för att tillgodogöra sig bolagets värde.
Företagsledningen skulle kanske hellre vilja behålla penningarna i bolaget, för att kunna förslösa dem, eller använda dem för att expandera företaget, kanske till priset av lägre lönsamhet. Det senare sägs vara skälet till att ägarna vill ha hög utdelning, då det sätter press på ledningen att inte förslösa penningarna.
Å andra sidan, minns Kamprad, som hade en lågkostnadsstrategi, som kom konsumenterna till del, och en internationaliseringsstrategi, där ambitionen var att sprida de billiga möblerna över världen. Mot utdelning står således en expansionsstrategi.
Därför får jag känslan att storutdelarna är de som är förvaltare, som saknar lönsamma idéer, som lever i en verksamhet som har haft en lönsam idé och som därför tjänar pengar idag, men som saknar idéer för framtiden, och därför lydigt delar ut pengarna till aktieägarna.
Så skall det kanske vara. Ty vad hade hänt om förvaltarna, som idag delar ut pengar, skulle få för sig att spendera dem på grandiosa projekt. Är de inte utvecklare av guds nåde, skall de hålla sig till sin förvaltning. Bättre då att dela ut pengarna, så att aktieägarna kan finna entreprenörerna, med framtidens idéer.
Men till aktieägaren av H&M frågar jag då, om du nu vill ha utdelning för framtidens företag, varför inte sälja av kassakossan och använda alla dina pengar till expansionsföretagen? Aktieägaren svarar då, riskspridning. Några säkra pengar, några osäkra.
Således, utdelning är den lydiga förvaltarens betalning till aktieägaren, som därmed kanske kan investera i någon expansiv, högriskentreprenör.
Om aktieägaren nu inte köper Ferrari för pengarna. Det hade jag gjort.
Öllsjö den 6 april 2019
RSS-flöde
