Inget är så behagligt som forskare, men också så tråkigt, att försjunka i paradigmatisk helighet, där man rör sig i vana rum, med vana begrepp och vana kausala påståenden. I det paradigmatiska behaget utvecklar man sin teori och får sina publikationer. Man deltar i den additativa vetenskapen, där 1+1 blir 2. Man flyttar fram positionerna. Man flyttar fram kunskapen.
Men den förflyttningen sker på den paradigmatiska järnvägen, där spåren redan är utlagda, varför överraskningarna är små. Men, järnvägen är dragen och leder blott fram på en väg, på järnvägens spår. Kanske du kan finna en växel, som kan koppla över dig till ett annat spår. Men även det spåret har den paradigmatiska förbannelsen, och dess komfort och behag. Allt är förutsägbart. Det är ju också själva poängen i det paradigmatiska behaget, att arbeta deduktivt, dvs att kunna härleda nästa sats från de andra satserna. Att fortsätta ånga på och följa spåret.
Men en forskare bör inte bara köra sitt tåg, utan bör i första hand söka sanningen. Att söka sanningen är att utsätta sig för verklighetens drumliga agerande. Inte bryr sig väl verkligheten om teorierna?
Forskaren har som plikt och skyldighet mot sanningen att utsätta sig, att ständigt pröva sig, sina begrepp och teorier. Den får aldrig slå sig till ro, aldrig försätta sig i paradigmatiskt lugn.
Visst gör det ont när teorier brister. Varför skulle annars forskaren tveka?
Men forskaren måste överkomma sin tvekan.
Det kan göras på minst tre sätt.
Induktiva studier utsätter forskaren för det obekanta, där verkligheten gör vad den kan för att pocka på uppmärksamhet. Att försöka se och förstå vad som sker, istället för att försöka testa sin utsaga om verkligheten, är att låta sig utsättas.
Handleda studenter och doktorander utsätter forskaren för tankar och resonemang som ganska säkert avviker från det som hålls för sant inom paradigmet. Forskaren kan alltid hävda att studenten och doktoranden är obildad, och gör därför fel. Men det kan också vara så att studenten och doktoranden kan göra ’fel’, då den inte är bunden i det bildade paradigmet, vare sig genom bildning eller genom incitament att hålla sig inom ett paradigm.
Möta forskare som absolut INTE rör sig i det egna paradigmet. De som kanske t o m hävdar att forskarens paradigm är outvecklat, eller så utvecklat att det lämnat realiteten. Eller kanske t o m blott och enbart är dumt. Inför den som förkastar ens dogmer, begrepp och teorier, kan man reagera med det mest naturliga och snabba: Du är själv dum, och avfärda dem likt man avfärdade studenten och doktoranden, att de är okunniga, obildade, ja, rent av dumma.
I alla tre fallen låter man sig bli utsatt. Svårigheten är att undvika det paradigmatiska försvaret, att snabbt dra sig in i sin bubbla och inom den förklara det andra som anekdotiskt, fel eller dumt. Det är en plåga att vara utsatt, och den plågan måste man vara villig att utstå. Ty belöningen är mycket stor när man möter och inser en ny tankes värde.
Men, lägg märke till att utsattheten förutsätter insattheten. Man måste vara insatt, för att kunna ta steget och bli utsatt. En forskare behöver sin paradigmatiska vila, sitt lugn inom sitt paradigm, och där utveckla sig inom paradigmet. Utan den paradigmatiska basen, kan man inte bli utsatt. Det är ju själva basen som gör att man blir utsatt, att vågorna slår hårt mot ens begrepp och teori. Utan den grunden blir man en kork som flyter fram på havets vågor.
Mitt råd blir därför att göra arbeten inom sin teori och med sina gamla hemtama begrepp. Men samtidigt utsätta sig för havets våldsamma styrka, genom att göra inducerande studier, möta studenter och doktorander, och möta forskare som absolut inte rör sig i det egna paradigmet.
Den 2 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Men den förflyttningen sker på den paradigmatiska järnvägen, där spåren redan är utlagda, varför överraskningarna är små. Men, järnvägen är dragen och leder blott fram på en väg, på järnvägens spår. Kanske du kan finna en växel, som kan koppla över dig till ett annat spår. Men även det spåret har den paradigmatiska förbannelsen, och dess komfort och behag. Allt är förutsägbart. Det är ju också själva poängen i det paradigmatiska behaget, att arbeta deduktivt, dvs att kunna härleda nästa sats från de andra satserna. Att fortsätta ånga på och följa spåret.
Men en forskare bör inte bara köra sitt tåg, utan bör i första hand söka sanningen. Att söka sanningen är att utsätta sig för verklighetens drumliga agerande. Inte bryr sig väl verkligheten om teorierna?
Forskaren har som plikt och skyldighet mot sanningen att utsätta sig, att ständigt pröva sig, sina begrepp och teorier. Den får aldrig slå sig till ro, aldrig försätta sig i paradigmatiskt lugn.
Visst gör det ont när teorier brister. Varför skulle annars forskaren tveka?
Men forskaren måste överkomma sin tvekan.
Det kan göras på minst tre sätt.
Induktiva studier utsätter forskaren för det obekanta, där verkligheten gör vad den kan för att pocka på uppmärksamhet. Att försöka se och förstå vad som sker, istället för att försöka testa sin utsaga om verkligheten, är att låta sig utsättas.
Handleda studenter och doktorander utsätter forskaren för tankar och resonemang som ganska säkert avviker från det som hålls för sant inom paradigmet. Forskaren kan alltid hävda att studenten och doktoranden är obildad, och gör därför fel. Men det kan också vara så att studenten och doktoranden kan göra ’fel’, då den inte är bunden i det bildade paradigmet, vare sig genom bildning eller genom incitament att hålla sig inom ett paradigm.
Möta forskare som absolut INTE rör sig i det egna paradigmet. De som kanske t o m hävdar att forskarens paradigm är outvecklat, eller så utvecklat att det lämnat realiteten. Eller kanske t o m blott och enbart är dumt. Inför den som förkastar ens dogmer, begrepp och teorier, kan man reagera med det mest naturliga och snabba: Du är själv dum, och avfärda dem likt man avfärdade studenten och doktoranden, att de är okunniga, obildade, ja, rent av dumma.
I alla tre fallen låter man sig bli utsatt. Svårigheten är att undvika det paradigmatiska försvaret, att snabbt dra sig in i sin bubbla och inom den förklara det andra som anekdotiskt, fel eller dumt. Det är en plåga att vara utsatt, och den plågan måste man vara villig att utstå. Ty belöningen är mycket stor när man möter och inser en ny tankes värde.
Men, lägg märke till att utsattheten förutsätter insattheten. Man måste vara insatt, för att kunna ta steget och bli utsatt. En forskare behöver sin paradigmatiska vila, sitt lugn inom sitt paradigm, och där utveckla sig inom paradigmet. Utan den paradigmatiska basen, kan man inte bli utsatt. Det är ju själva basen som gör att man blir utsatt, att vågorna slår hårt mot ens begrepp och teori. Utan den grunden blir man en kork som flyter fram på havets vågor.
Mitt råd blir därför att göra arbeten inom sin teori och med sina gamla hemtama begrepp. Men samtidigt utsätta sig för havets våldsamma styrka, genom att göra inducerande studier, möta studenter och doktorander, och möta forskare som absolut inte rör sig i det egna paradigmet.
Den 2 mars 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
