Detta oerhört starka citat kommer från Christoph Andersson’s bok ’Svenska SS-fruar – med uppdrag att föda ariska barn’ (Norstedts, 2021). Där har han ur arkiv och gamla brev fått fram ett antal kvinnors historier, där kvinnorna och deras historier valdes ut för att det var svenska kvinnor som gifte sig med SS-män.
När jag köpte boken, förväntade jag mig, ytterst fördomsfullt, att möta kvinnor som var helt förblindade av kärlek, så att de kunde gifta sig med SS-män. Men nej, det de var tvungna att gå igenom inför äktenskapet borde ha ryckt undan även den mest starka kärleksförblindelse. De granskades, gick igenom undersökningar, avseende dem själva och deras ideologiska hemvist. Deras gynekologiska förutsättningar att föda många barn undersöktes. Och, inte minst, deras rasbakgrund granskades, där kvinnorna själva fick gräva fram information så långt tillbaka som 1700-talet, för att visa att de hade gott rasblod och släktingar som hade levt länge.
SS tog villigt och med stort engagemang på sig den darwinistiska uppgiften att se till att blott rent, absolut rent blod fortplantades i SS-äktenskapen. Om SS inte godkände kvinnan, blev det inget bröllop. Om hon blev godkänd, blev det ett SS-bröllop. Givetvis inte i kyrkan, då SS hade egna, mer ursprungliga riter.
Många kvinnor tycks ha haft en positiv inställning, ja t o m övertygad inställnings till nationalsocialismen och, kanske än mer, en positiv inställning till der Führer, han som skulle ta emot deras barn. Helst fyra barn, ty då fick man moderskapsmedaljen, Mutterkreuz.
När kriget var över, återvände många av dessa kvinnor, med barnen, men sällan med mannen, som kanske var död under kriget, eller var internerad. De höll en låg profil, uttryckte inte stöd för nationalsocialismen, utan tenderade istället att hävda att de intet visste. De ljög, för att rädda sitt och sina barns skinn. Inom familjerna berättades sällan deras historia. Därav citatet ovan, att de tror sig ha undkommit ansvar genom att tiga. Men när barnen, eller barnbarnen fick veta, genom att gamla fotografier hittades, genom att de läste i arkiven, då kom skulden. Men den drabbade sällan förövarna, ty de hade då dött. Skuggan av deras handlingar föll över barn och barnbarn. Ibland så hårt att de inte klarade av att leva.
Hans bok avslutas med att vi idag har nya SS-fruar, men som idag skrivs IS-fruar. Och de beter sig likadant. De har åkt till terrorns land, varit delaktiga, om än inte med egen hand, i terrorn. Nu återvänder de och ljuger sig fram, att de inte visste, och att de blott varit fruar. De exploaterar det gamla unkna patriarkatet där kvinnan blott är en kärleksöm serviceinstans som föder barn, utan eget intellekt, vilja och moral. Och, även de som inte vet, har de inte en moralisk skyldighet att veta?
Sensmoralen i hans bok är att deras agerande var just bara en prolog på ett lika dramatiskt skeende, där barnen och barnbarnen betalar deras skuld.
Idag pladdras det att ’vi skall aldrig glömma. Vi får aldrig glömma’. Anderssons bok, trots sin svärta, har ju ett ljust slut, att ondskan får betala, om än det är de oskyldiga som betalar. Men det berodde på att ondskan förlorade. Tänk om ondskan vunnit? Då hade SS-fruarna, och IS-fruarna, stått högt i kurs. Då hade deras bröllopsfoton inte eldats upp, utan stått på bordet.
Glöm därför inte att det förgångna är prologen. Även om det fanns fasor i bokens slut, det som hände med barnen och barnbarnen, vore det än mer fasansfullt om ondskan hade vunnit.
Därför skall du rannsaka dig själv och se om du idag ser ondskan, om du förringar ondskan, om du vrider bort ditt huvud, eller om du aktivt bortser från ondskan. Det du här och nu gör, är blott prologen.
Den 1 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin