Idag kommer mer och mer propåer om vithetens diskriminering. Hur de som kallas ’rasifierade’, vilket säger att de inte ses som vita, förtrycks och diskrimineras. Skam läggs på den vite, speciellt den vite mannen, som alltid förtryckt och skapat en normalitet, det vita herraväldet.
Annat var det på 2000-talet. Då diskriminerades och förtrycktes de homosexuella, och alla de som inte platsade in i den förtryckande och helt dominerande heterosexuella normen. Prideflaggan hissades och en gammal sed, att gå på gatorna i demonstrationer, användes för att bekämpa den heterosexuella normen.
Annat var det på 90-talet. Då var kvinnorna de diskriminerade, de osynliggjorda. Kvinnan var reducerad till det andra könet, ja, hon var knappt ett eget kön, blott ’det andra’. Hon var satt under patriarkatet, en inrättning som skulle bekämpas.
Annat var det på 60-talet. Då var arbetaren den förtryckte, den som skulle resa sig ur förtrycket under den onde kapitalisten. Genom arbetarens försorg skulle vi få ett gott samhälle, där vi kastat av oss den stora förtryckaren, klassamhället.
Det tycks som om nästan varje årtionde har haft sin prioriterade grupp. Som om det ständigt fanns ett behov från någon grupp att befrias, och att det lika mycket fanns ett behov hos en grupp att vara befriaren.
Förklaringarna till gruppernas underordning har däremot varit olika. Arbetarnas underordning, men även delvis kvinnans, förklarades med materialistisk, speciellt marxistisk teori, t ex att relationerna i produktionen, produktionsförhållandena, skapade underordnad och överordnad. Förklaringen till de vitas och de heterosexuellas överordning var dock ej materialistisk, utan blev en fråga om identiteter, en sorts idealistisk förklaring, där folk matades med förtryckande idéer.
De olika förklaringarna ger därför också olika strategier för förändring. Arbetarens och kvinnans underordning förändras genom att produktionsförhållanden förändras, medan de homosexuellas och de svartas underordning förändras genom förändring av tanken och pratet, t ex att förtryckande ord förbjuds, och omnämns lika hemligt som judarnas gud, som inte fick nämnas vid namn.
Under alla dessa tider har man anfört mantra som uttrycker samma sak, att människor är lika, skall behandlas som lika, oaktat deras klass, kön, sexuella läggning, hudfärg, m m. Som Martin Luther King anför, dock begränsat till en diskrimineringsgrund, hudfärgen: ” Jag har en dröm, att mina fyra små barn en dag skall leva i en nation där de inte blir dömda efter sin hudfärg, utan efter deras karaktärs innehåll.”
Men man har hela tiden tagit fram en grupp, som man koncentrerats sig på så hårt att de andra inte ens kommit i förgrunden, utan helt försvunnit. T ex kallas idag den forna omhuldade gruppen ’arbetare’ för ’rasister’.
Det tycks som om detta grundläggande värde ’lika värde’, egentligen inte omhuldas, utan blott utnyttjas för att lyfta fram en specifik grupp, som man för tillfället kämpar för. Linnéuniversitetet demonstrerar på Pridefestivalen, med flagga och allt, och hävdar att det har sitt ursprung i värdet om lika värde. Detta till trots deltar de inte i socialdemokraternas demonstration, som också är ett uttryck för värderingen ’lika värde’. Men för Linnéuniversitetet omfattas inte arbetaren av ’lika värde’, utan blott de som inte är sexuellt heterosexuella.
Det man kan konstatera, utan att fördjupa sig i förklaringar, är att det tycks som om tidsandan bär diskriminering. Det är en diskriminering som består i att man tar fram en grupp, och lägger alla de andra diskriminerade grupperna åt sidan, ja, i vissa fall med avsmak och med förkastande. Det paradoxala är att de diskriminerande krafterna använder uttrycket ’lika värde’ som grund för sin diskriminering.
Man kan undra när vi samlar ihop all diskriminering och säger att ’lika värde’ faktiskt innebär ’allas lika värde’, att alla diskrimineringsgrunder är åt fanders, och att den som hävdar en diskrimineringsgrund, och därmed förtiger de andra, deltar i diskrimineringen.
Den 2 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Annat var det på 2000-talet. Då diskriminerades och förtrycktes de homosexuella, och alla de som inte platsade in i den förtryckande och helt dominerande heterosexuella normen. Prideflaggan hissades och en gammal sed, att gå på gatorna i demonstrationer, användes för att bekämpa den heterosexuella normen.
Annat var det på 90-talet. Då var kvinnorna de diskriminerade, de osynliggjorda. Kvinnan var reducerad till det andra könet, ja, hon var knappt ett eget kön, blott ’det andra’. Hon var satt under patriarkatet, en inrättning som skulle bekämpas.
Annat var det på 60-talet. Då var arbetaren den förtryckte, den som skulle resa sig ur förtrycket under den onde kapitalisten. Genom arbetarens försorg skulle vi få ett gott samhälle, där vi kastat av oss den stora förtryckaren, klassamhället.
Det tycks som om nästan varje årtionde har haft sin prioriterade grupp. Som om det ständigt fanns ett behov från någon grupp att befrias, och att det lika mycket fanns ett behov hos en grupp att vara befriaren.
Förklaringarna till gruppernas underordning har däremot varit olika. Arbetarnas underordning, men även delvis kvinnans, förklarades med materialistisk, speciellt marxistisk teori, t ex att relationerna i produktionen, produktionsförhållandena, skapade underordnad och överordnad. Förklaringen till de vitas och de heterosexuellas överordning var dock ej materialistisk, utan blev en fråga om identiteter, en sorts idealistisk förklaring, där folk matades med förtryckande idéer.
De olika förklaringarna ger därför också olika strategier för förändring. Arbetarens och kvinnans underordning förändras genom att produktionsförhållanden förändras, medan de homosexuellas och de svartas underordning förändras genom förändring av tanken och pratet, t ex att förtryckande ord förbjuds, och omnämns lika hemligt som judarnas gud, som inte fick nämnas vid namn.
Under alla dessa tider har man anfört mantra som uttrycker samma sak, att människor är lika, skall behandlas som lika, oaktat deras klass, kön, sexuella läggning, hudfärg, m m. Som Martin Luther King anför, dock begränsat till en diskrimineringsgrund, hudfärgen: ” Jag har en dröm, att mina fyra små barn en dag skall leva i en nation där de inte blir dömda efter sin hudfärg, utan efter deras karaktärs innehåll.”
Men man har hela tiden tagit fram en grupp, som man koncentrerats sig på så hårt att de andra inte ens kommit i förgrunden, utan helt försvunnit. T ex kallas idag den forna omhuldade gruppen ’arbetare’ för ’rasister’.
Det tycks som om detta grundläggande värde ’lika värde’, egentligen inte omhuldas, utan blott utnyttjas för att lyfta fram en specifik grupp, som man för tillfället kämpar för. Linnéuniversitetet demonstrerar på Pridefestivalen, med flagga och allt, och hävdar att det har sitt ursprung i värdet om lika värde. Detta till trots deltar de inte i socialdemokraternas demonstration, som också är ett uttryck för värderingen ’lika värde’. Men för Linnéuniversitetet omfattas inte arbetaren av ’lika värde’, utan blott de som inte är sexuellt heterosexuella.
Det man kan konstatera, utan att fördjupa sig i förklaringar, är att det tycks som om tidsandan bär diskriminering. Det är en diskriminering som består i att man tar fram en grupp, och lägger alla de andra diskriminerade grupperna åt sidan, ja, i vissa fall med avsmak och med förkastande. Det paradoxala är att de diskriminerande krafterna använder uttrycket ’lika värde’ som grund för sin diskriminering.
Man kan undra när vi samlar ihop all diskriminering och säger att ’lika värde’ faktiskt innebär ’allas lika värde’, att alla diskrimineringsgrunder är åt fanders, och att den som hävdar en diskrimineringsgrund, och därmed förtiger de andra, deltar i diskrimineringen.
Den 2 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
