Tillvaro är ett besynnerligt ord. Det antyder att människan har ett vara som utmärks av ’till’, dvs att ha en riktning, till något. Tillvaron är därför inte bara ett vara utan har också en rörelse. Tillvaro tycks därför inte vara något passivt. Då hade det ju räckt med vara, ty en gråsten har ett vara, men ingen tillvaro.
Kan man förstå mer av innebörden i tillvaro genom dess motsats? Vad är motsatsen i så fall? Tar man bara ordet ’till’, kan dess motsats vara ’från’, varför tillvarons motsats blir frånvaron. Men frånvaro är ett gäckande ord, ty frånvaro har ingen riktning, ingen aktivitet, utan är bara ett frånvarande av ett vara.
Det gäckande i detta motsatssökande blir tydligt när man tänker på vad som är negationen av frånvaro. Om tillvarons negation är frånvaron, då borde negationen av negationen bli detsamma som där vi startade, dvs tillvaro. Men negationen av frånvaro är närvaro. Och närvaro är ett ord som rymmer betydligt mer av gråstenens enkla vara, att vara ’när’, att vara på en plats. Det är ett passivt varande.
Således, negationen av tillvarons negation är passivt, medan tillvaron var aktiv. Detta är en logisk motsägelse, varför något logiskt fel finns någonstans. ’Till’ negeras tydligen inte av ’från’, eller så negeras inte ’från’ av ’när’.
Heidegger har skrivit en besynnerlig betraktelse över detta, i sin ’Zein und Zeit’, som utgör en bibel för existentialister. Han menar att tillvaron, dasein, har en nödvändig närvaro, att vara på en plats. Han noterar tillvarons aktivitet, i form av praxis, att alltid vara verksam i sin närvaro, gentemot det som omger tillvaron.
Kanske är då tillvarons negation varat, det som blott finns, som saknar den aktivitet som praxis utgör, som gör att människans vara är en tillvaro?
Kanske jag fått allt om bakfoten, men är det då inte en härlig bild av människan, som den ständigt aktive, ja, så aktiv att den blir rädd för sig själv, sin tillvaro, dvs får ångest, och därvid drivs ytterligare i sin aktivitet.
Så slutar detta filosoferande i hävdandet att Eddie Meduza hade grundligt fel. Människan är dömd, till det som är hennes essens, tillvaron, att vara till, att agera, att verka med praxis i världen. Hon är oförmögen att gå och lägga sig, oaktat hur mycket den än arbetar och betalar skatt. Även om den ligger, så lever dess praxis genom att den sjunger:
https://www.youtube.com/watch?v=3nB2VNuQIw8
Den 9 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin