Jag tycker det är självklart att studenter, i sina uppsatser om revisorer, inte benämner revisorn som ’han’. Men inte heller, i någon sorts feministisk iver, benämner revisorn som ’hon’. Ty en revisor är en könslös funktion, och skall därför inte ha ett könspronomen på sig. Tidigare kunde man ofta klara av att undvika könspronomen genom slingriga skrivningar. Men inför den språkliga lättjan har man nu gett upp och infört ’hen’. Något som jag accepterar helt och fullt, eftersom funktionen revisor saknar kön. Däremot, när de skriver om en specifik revisor, t ex Anders eller Karin, då är det ju självklart med ett kön, han och hon.
Min tanke med att stå emot könspronomen när man pratar om en funktion, som t ex revisor, är att funktionen inte, omedvetet, skall belastas med beteenden och agerande som kommer från könet och inte funktionen. Även om vi vet från några undersökningar att kvinnor har mer av de egenskaper som vi önskar hos funktionen revisor, noggrannhet och att inte vara korrumperbar, så berättigar inte det att använda ’hon’ om revisorn, för att därmed, implicit och outtalat, ge tankar om okorrumperad och noggrann.
Poängen med könsfria personliga pronomen är just att outtalade kategorier från könet inte skall belasta ordet man kopplar pronomen till. Det handlar om det som är så viktigt i t ex vetenskap och juridik, så exakt språk som möjligt, som kommunicerar tanken så ren och tydlig som möjlig, och inte är nedlusad med outtalade kategorier som omedvetet påverkar tanken.
Men det finns också en idealistisk tanke i det här, att hur vi tänker om saker, som påverkas av de ord vi använder, påverkar hur vi agerar, och ytterst, påverkar samhället. Mot denna idealism står materialismen, att tanken är blott en funktion av hur samhället ser ut i sin materialitet. Marxisterna är ju de förnämsta materialisterna, och de skulle säga att produktionsförhållanden och ytterst, produktivkrafterna, påverkar samhället, och därmed språket. Ordet ’hen’ återspeglar blott kvinnornas stärkta ställning på arbetsmarknaden, föranledd av arbetskraftsbehov. Först kom behovet av kvinnor i produktionen. Sedan kom daghem. Sedan kom kvinnans frigörelse i det ideella, i böcker och i debatter, t ex genom ordet hen.
Oaktat vilken förklaring som är den sanna, så är det en outhärdlig tanke att t ex en möjlig anställning skulle påverkas av en implicit tanke att en revisor är en ’han’ eller en ’hon’. Sanna, en student jag hade, sade med glöd i rösten: ”Jag vill be anställd för det jag kan, inte för det kön jag har.” Hon vill bli anställd som den produktivkraft hon är, inte för vad språket dömer henne till.
Oaktat om han och hon har en betydelse i det materiella, så är det ju knappast en kostnad att använda hen. Om språket därmed blir mer exakt, ja, då är det ju blott en vinst.
Däremot, om man använder hen när man pratar om en specifik manlig fotbollsspelare eller en specifik kvinnlig ishockeyspelare, då har man gjort en förlust i språkets exakthet.
Den 8 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
Min tanke med att stå emot könspronomen när man pratar om en funktion, som t ex revisor, är att funktionen inte, omedvetet, skall belastas med beteenden och agerande som kommer från könet och inte funktionen. Även om vi vet från några undersökningar att kvinnor har mer av de egenskaper som vi önskar hos funktionen revisor, noggrannhet och att inte vara korrumperbar, så berättigar inte det att använda ’hon’ om revisorn, för att därmed, implicit och outtalat, ge tankar om okorrumperad och noggrann.
Poängen med könsfria personliga pronomen är just att outtalade kategorier från könet inte skall belasta ordet man kopplar pronomen till. Det handlar om det som är så viktigt i t ex vetenskap och juridik, så exakt språk som möjligt, som kommunicerar tanken så ren och tydlig som möjlig, och inte är nedlusad med outtalade kategorier som omedvetet påverkar tanken.
Men det finns också en idealistisk tanke i det här, att hur vi tänker om saker, som påverkas av de ord vi använder, påverkar hur vi agerar, och ytterst, påverkar samhället. Mot denna idealism står materialismen, att tanken är blott en funktion av hur samhället ser ut i sin materialitet. Marxisterna är ju de förnämsta materialisterna, och de skulle säga att produktionsförhållanden och ytterst, produktivkrafterna, påverkar samhället, och därmed språket. Ordet ’hen’ återspeglar blott kvinnornas stärkta ställning på arbetsmarknaden, föranledd av arbetskraftsbehov. Först kom behovet av kvinnor i produktionen. Sedan kom daghem. Sedan kom kvinnans frigörelse i det ideella, i böcker och i debatter, t ex genom ordet hen.
Oaktat vilken förklaring som är den sanna, så är det en outhärdlig tanke att t ex en möjlig anställning skulle påverkas av en implicit tanke att en revisor är en ’han’ eller en ’hon’. Sanna, en student jag hade, sade med glöd i rösten: ”Jag vill be anställd för det jag kan, inte för det kön jag har.” Hon vill bli anställd som den produktivkraft hon är, inte för vad språket dömer henne till.
Oaktat om han och hon har en betydelse i det materiella, så är det ju knappast en kostnad att använda hen. Om språket därmed blir mer exakt, ja, då är det ju blott en vinst.
Däremot, om man använder hen när man pratar om en specifik manlig fotbollsspelare eller en specifik kvinnlig ishockeyspelare, då har man gjort en förlust i språkets exakthet.
Den 8 januari 2022
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
