Det begränsade ansvaret är något som tas som nästan naturligt. Tänk nu om en aktieägare har ett barn som råkat krossa grannens ruta. Sannolikt säger föräldern till barnet att den åstadkom skadan och därför har att betala för skadan. Barnet pekar på sin spargris och hävdar att den blott rymmer 10 kronor, och inte de 20 kronor som rutan kostar. Föräldern står på sig, ty den vill lära barnet moraliteten att man skall bära konsekvenserna av sitt agerande, och säger att den lägger in de resterande 10 kronorna, men att barnet får betala av skulden genom att klippa gräset under sommaren.
Ingen förälder skulle lära sina barn aktieägarens moral, att du skall ta all vinst, men blott en begränsad del av förlusterna, dvs du br inte alla konsekvenser av ditt agerande.
Min undran är: När lär sig barnet denna dubbelmoral, att det som oftast gäller människor, speciellt barn, gäller inte i den mest förekommande företagsformen, aktiebolaget?
Ett annat exempel på den vuxnes lära och den vuxnes verklighet kommer från en krönikör i SvD, Johanna Möllerström (SvD 230923). Hon beskriver en enkätstudie hon gjorde där respondenter fick svara på två frågor på en 10-gradig skala. Hon bad respondenter svara på frågan: Vilken roll spelar tur/otur relativt ansträngning för en individs ekonomiska framgång i Sverige? Där skulle man ange 1 om man ansåg att det var Fru Fortuna som avgjorde, och 10 om det var individens ansträngning som avgjorde framgång. Hon frågade också om vad de lär sina barn, med samma svarsalternativ, där 1 var att Fru Fortuna avgör ekonomisk framgång, medan 10 var egen ansträngning. Resultatet var att man till barn förmedlar i högre grad att framgång kommer av egen ansträngning än vad man själv tror är det faktiska orsakssambandet. När upptäcker barnet att föräldern tror mindre på den moralitet som den lär barnet?
Ett tredje exempel är att många föräldrar lär barnet om tomten, och man låter barn hålla sig med osynliga kompisar. Men snart sätter verkligheten in och barnet lämnar eller måste lämna sin fantasivärld. Barnet inser eller blir lärd att tomten inte finns utan blott är ett påhitt, där pappan oftast är den som lurats genom att klä ut sig. Barnet får veta att de osynliga kompisarna inte finns. De har bara funnits i barnets fantasi. Gott så. Barnet får lära sig om verkligheten och hur den skiljer sig från en rik fantasis produkter.
Men! Sedan tar föräldrarna sina barn till kyrkan och lär dem knäppa sina händer och be till gud, de vuxnas tomte och osynlige kompis. Plötsligt skall det äldre barnet, som inte längre får tro på tomten och osynliga kompisar, tro på ett annat påhitt. Och! Om barnet inte accepterar denne tomte, denne osynlige kompis, då får barnet veta att den kommer att leva i evighet i en förtärande, plågsam eld. Hur kan barnet acceptera tomtens och den osynliga kompisens försvinnande, och samtidigt acceptera en ny fantasifigur, ett nytt hitte-på?
Barnet får lära sig en sorts situationsspecifik moral, som gäller i vissa situationer, men inte i andra. Det får lära sig att påhitt är situationsspecifika, där somliga påhitt finns, men andra påhitt inte finns.
Vad barnet får lära sig är inte om verklighet och god moral, utan det får lära sig hyckleriets och lögnens konst.
Den X
Sven-Olof Yrjö Collin