Relationen mellan samhället och vetenskapen var tidigare information eller tystnad, medan den idag är propaganda eller kritik.
I dåtiden hade vetenskapen en upphöjd status, vilket gjorde att vad som kom från vetenskapen var hart när sanningen själv. Om den kan intet sägas, annat än att informera om den sanning som just kommit fram. Skulle däremot denna sanning vara opassande, inte stödja utan kanske kritisera ett specifikt intresse, då teg man om de vetenskapliga resultaten. Tystnad var tekniken att hantera opassande vetenskapliga resultat.
Då var vetenskapen i orubbat bo, en bastion som byggde sitt försvar på vetenskapsfolkets personliga ointressse i sak och objektiva metoder.
Idag är vetenskapen som så mycket annat, något man kan basunera ut som oomkullrunkeliga sanningars sanning, dvs propaganda, eller med ett ifrågasättande, inte sällan med löje, en blott nedgörande kritik.
Idag presenteras forskningens resultat som propaganda, nästan som religiösa utsagor, att resultat är så sanna att de som tvivlar på dem inte är kritiker utan de är kättare, med sådana nedsättande titlar som klimatförnekare och konspirationsteoretiker.
Eller så presenteras forskningens resultat med grund i en misstänkliggörande kritik. Vetenskapsfolket hävdas ha egenintresse som leder deras forskning. Metoderna är valda för de resultat som önskas.
Ta klimatet som exempel. Idag presenteras det antingen som en oomkullrunkelig sanning att det blir varmare och att det beror på människans aktivitet. Mot det står de som kritiserar dessa forskare för att domedagsprofeter och på jakt efter uppmärksamhet och mer forskningsanslag. De kritiska tycker sig kunna visa att temperaturförändringar är naturliga processer. Men det tycks som om mer sansade, och därför knappt uppmärksammade experter hävdar att årets värme kan förklaras av faktorer som tillhör bägge sidor. Uppvärmning kommer av människans förbränning av fossila bränsle, av El Niño, av solens ökande aktivitet, av minskade svavelutsläpp från fartyg, som innebär att mindre solljus reflekteras ut i rymden, samt vulkanutbrottet i Tonga, som innebar att upphettad ånga spreds i atmosfären.
Således finns vetenskapen kvar, men den når inte ut till opinionen, delvis p g a vetenskapens egna aktörer, där de aktivistiska är framgångsrika gaphalsar och de seriösa är rädda för opinionsuppmärksamhet, eftersom det kan skada dem och deras arbete, och delvis p g a opinionens egenintresse.
Vetenskap är egentligen oerhört tråkig då den inte går att passa in på twitterkontots begränsade utrymme och då den aldrig kan ge ett entydigt svar på frågan: Vad är sant?
Vi lever i ett samhälle karakteriserat av en version av Dunning-Kruger-effekten, att den okunnige överskattar sin kunskap medan den kompetente har en seriös, ödmjuk tveksamhet till sin kompetens. Vetenskapens grundläggande attityd, att alltid vara tveksam till sin kunskap, att alltid ifrågasätta den, att betrakta den som tillfällig, i väntan på ny kunskap, är sannerligen inte den rådande attityden.
Den 5 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin