Till detta kommer att vi har två förmågor som rör det som inte finns. Vi har en förmåga att fantisera, dvs att kunna tänka tankar som egentligen varken kommer från förnuftet eller förståndet, t ex fantasin att vår jord och de galaxer vi kan skönja, skapades av en grön groda på en planet bortom vårt synfält, där nu grodan sitter och kvackar förnöjsamt när den ser hur hans skapelse, jorden, utvecklas. Därtill kommer den andra förmågan om det som inte finns, vilket är intentionen, dvs förmågan att ha en vilja att göra något och att uppnå något som ännu inte finns.
Människans mentala förmågor möjliggör att hon kan ställa existentiella frågor, vad finns, vad kan vara sant, vad är falskt, vem är jag, varför är jag som jag är, varför finns jag, och sedan, den viktiga frågan, som haft så många tragiska svar, finns det någon mening, någon intention i allt detta som är jag och min omgivning?
Eftersom människan funnits i över 100 000 år, har människan, med sitt förnuft, förstånd, fantasi och intention, skapat svar på dessa frågor under 100 000 år. Vi vet inte så mycket om de svar som fanns innan svaren nedtecknades, även om en del svar levt vidare genom muntlig tradition.
Vi lever i en tid som domineras av två föreställningssystem, det äldre, som kallas religion, och det yngre, som kallas vetenskap. Det äldre, men som kanske är ganska ungt, givet de 100 000 år vi funnits, bygger på fantasin att det finns någon form av urkraft och väsen, som likt min påhittade groda, ligger bakom allt, t o m vårt förnuft, där de abrahamitiska religionerna, som drar sina rötter tillbaka till Zarathustra, tror att det finns blott en kraft, en gud, dvs de är monoteistiska. Zarathustra levde cirka 1500 f kr, dvs de abrahamistiska föreställningarna, som idag tynger vår värld, är oerhört nutida då de har funnits mindre än 3,5% av människans tidsålder.
Ännu mer modern är föreställningen som kallas vetenskap. Även om de som kallas de gamla grekerna, som alltså inte alls är så gamla givet människans tidsålder, där Sokrates verkade strax innan 300 f kr, anses ligga nära vetenskapen, så etablerades vetenskapen som en föreställning kring 1500-och 1600-talet e kr. Den föreställningen är oerhört ung, knappt 500 år gammal, och har funnits mindre än en halv procent av människans tid.
Föreställningen som vi kallar religion har varit mycket framgångsrik, om vi mäter framgång i hur många människor som omfattas av föreställningen. Speciellt har den monoteistiska föreställningen varit framgångsrik, speciellt den som baseras på Zarathustra. Den har förintat tidigare föreställningar, både genom att vara mer övertygande, dvs förmått att få människor att frivilligt ansluta sig till föreställningen, och genom repression och krig tvingat människor att ansluta sig eller i alla fall att överge sina andra föreställningar. Som exempel duger kristendomen och dess krossande av den skandinaviska polyteismen, asatron, kring 1000-talet e.kr. Men, trots dess krigiska härjande i Indien, har monoteismen i sin abrahamitiska skrud, inte lyckats att krossa den indiska polyteismen, hinduismen.
Idag har den religiösa föreställningen tryckts tillbaka av vetenskapen som föreställning, efter hårda strider där religionen t ex brände vetenskapens män. En icke ringa förklaring till att vetenskapen som föreställning blivit dominerande består nog i människans praktiska utvärdering, att vetenskapen kan ge människor ett bättre liv än vad den tidigare föreställningen, religionen, kan ge. När människor ser att deras barn överlever p g a vetenskapens rön, blir människan benägen att se vetenskapen som en positiv ingrediens i deras liv. Trots religionens oerhörda makt, oerhörda resurser och oerhörda repression, har den inte lyckats övertyga människor att den kan ge människor mat och ett längre och behagligare liv.
En ödmjuk hållning innebär att vi inser att de är föreställningar, att vi haft andra föreställningar, om vilka vi intet vet, och att vi därför, ytterst sannolikt, kommer att uppfinna, med hjälp av vår fantasi, andra föreställningar. Men medan vi inväntar andra föreställningar, har vi att leva med de föreställningar som finns tillgängliga idag, och göra ett val mellan dem.
När jag idag ser att ett lidande barn, där de religiösa torrt konstaterar att gud verkar på ett mystiskt sätt, otillgängligt för oss att förstå, medan vetenskapen gör sitt yttersta för att lindra eller ta bort barnets lidande genom medicin, kirurgiska ingrepp och hjälpmedel, och i många fall lyckas, då är mitt val enkelt. Jag vänder min rygg till religionen som föreställning och anammar vetenskapen som föreställning.
Den 8 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin