Samtidigt finns ett ständigt eko i samhället och bland politiker, inte minst i samband med SD, att vi aldrig får glömma. Den glömskan avser fascismens härjningar, i dess olika former, speciellt nazismens ohyggliga rasism. Det förekommer också diskussioner som anför von Pappens misstag, att ta in Hitler som Rikskansler, med förhoppningen att ha förmåga att kunna styra honom, vilket påminner om Tidöavtalet som gav SD omfattande inflytande. Minnets ekon hörs också kring Chamberlains misstag, som skrev avtal med Hitler och kom hem med fred i vår tid, året innan WWII, där vi idag kan reflektera kring om våra tidigare förhoppningar kring Rysslands utveckling och den nutida acceptansen i samhället av en stundtals våldsam och totalitär ideologi, islam, kommer att visa sig vara Chamberlains misstag.
Men med dagens politiska enighet kring att använda militären för civila ändamål, i det svenska samhället, hörs också historiens ekon.
Sverige har en historisk händelse som satt sina djupa spår, speciellt i Socialdemokratin, där vi, hitintills, tills idag, kan säga att vi lärt av historien. I Ådalen år 1931 mördades 5 personer av militärens skottsalvor. Ådalskommissionen, som utredde katastrofen skrev, enligt Wikipedia: ”Enligt kommissionens mening visar detta med styrka på vad som redan förut framhållits, nämligen vilket olämpligt medel för ordningens upprätthållande militären är i sådana fall, där det icke är fråga om att möta en öppet beväpnad motståndare."
Vad är det som gör att man kan lägga historiens erfarenhet åt sidan och föreslå användande av militären?
Ett argument är att militärens resurser används redan idag i det civila samhället, t ex deras helikoptrar.
Ett annat argument är att militären inte skulle användas för att ’möta motståndare’. Att bistå med transporter och kunskap kan rimligen inte innebära att militären kan använda sitt våldskapital, avsiktligt eller oavsiktligt. Dock kan användande av militären i civil bevakning leda till avsiktligt eller oavsiktligt militärt våld.
Ett annat argument är att situationen är annorlunda. Då marscherade demonstranter mot militären och stannade inte, varpå befälhavaren gav order om att skjuta. I fallet med gängvåld är det osannolikt att en liknande hotfull situation skulle uppkomma. Emellertid, det är osannolikt, vilket innebär att det kan vara sannolikt, om än, ytterst lite.
Men varför tänker man sig inte möjligheten att använda civila organisationer som saknar militärens våldskapital? Logistik och transporter sker dagligdags genom privata företag. Varför överväger man inte dem? Är det för att de inte kan krydda sina transporter med militärens rätt till våld? Bevakning sker redan idag av privata företag. Vill man inte anlita dem för att de saknar, återigen, militärens möjlighet till våld?
Dessa invändningar tycks ha en sak gemensamt, att peka på att militären kan göra det som det privata företaget kan göra, men addera sitt våld.
Därmed är vi tillbaka till det historiska misstaget, att inte mota demonstranterna med fredliga statliga medel, utan använda det starkaste man har, militär med möjligheter till dödligt våld.
Jag tror därför att åtgärden att öppna upp för militären i civilt bruk i denna omfattning öppnar en dammlucka som historien borde ha lärt oss att ha stängd så länge som möjligt. Att använda militären är att ge upp och att visa att det civila samhället har tömt ut sina resurser för att hantera ett samhälleligt problem. Det anständiga samhället abdikerar när militären marscherar in.
Den 4 oktober 2023
Sven-Olof Yrjö Collin