Tidigare fanns problem. De mötes genom lösningar, varvid problemet upplöstes. Bråkiga elever var ett problem. Lösningen var att sätta dem i speciella klasser, där man hade speciella lärare som var erkänt duktiga på att ta hand om eleverna. Problemet var ofta löst, i alla fall i det tidigare oroliga klassrummet, men också genom att den oroliga eleven blev mer ordnad.
Idag finns inte problem, utan utmaningar. De möts med ansträngningar som övervinner utmaningen. Medan problem står där, är en utmaning något som står emot en. Att möta utmaningar görs med ansträngningar, som nästan för tanken till kamp, att övervinna utmaningar genom att besegra, likt man besegrar en bergstopp genom att bestiga den. Integrationen är en utmaning. Den övervinner man, den klättrar man över, genom ansträngningar.
Det förefaller som om förändringen från problem med lösningar, till utmaningar med ansträngningar, är ett sätt att dölja att problemet är så oerhört allvarligt, och lösningarna så svaga, om ens befintliga, att man måste dölja problemets allvar genom att reducera det till en utmaning, som, likt bergsbestigningen, blott kräver ansträngning, inte lösningar. Förändringen från problem till utmaning är ett sätt att reducera det problematiska och att försöka undgå ansvaret för en lösning.
Tidigare fanns barn som blev ungdomar, ofta i samband med att de blev tonåringar, dvs när de fyllde 13 år. Man kunde t o m erhålla titeln vuxen när man var 19-20 år, inte sällan för män efter fullgjord värnplikt, eller för kvinnor genom första barnet eller giftermål. Idag förekommer det att man kallar dessa, som tidigare var vuxna, för barn. Det är än mer utbrett att kalla 15-åringar för barn. De som i äldre tid hade haft titeln ungdomar i två år, får behålla barnets titel idag. Varför denna åldersglidning av uttrycket barn?
Barn är oskyldiga, lättledda små busfrön som håller på att lära sig tänka i termer av konsekvenser. Av forna tiders ungdomar, dvs 13-åringar, som kanske precis fått utbildning i moral genom konfirmationsundervisningen, förväntade man sig konsekvenstänkande. När de var 15 år kunde de inte undkomma ansvar för sitt agerande. När man idag kallar 16-åringar för barn befriar man dem från bördan av att vara moraliskt agerande, med förmåga att reflektera kring konsekvenser. Man infantiliserar ungdomarna genom att reducera dem till barn.
Även detta språkbruk pekar mot en uppgivenhet, likt den uppgivenhet som glidningen från problem till utmaning rymde. De pangande och våldsamma ungdomarna infantiliseras genom att benämnas barn, och utgör ett så stort problem att deras agerande reduceras till utmaningar.
Dessa ordförändringar utgör således tecken på uppgivenhet, där samhället, ja vi, saknar lösningar.
Det är ett kraftlöst och oansvarigt samhälle som avslöjas genom sina ord.
(För den som vill fördjupa sig i hur samhällets nya ord döljer och mörklägger, rekommenderas boken ’LTI: Tredje rikets språk’ av Victor Klemperer)
Den 9 september 2023
Sven-Olof Yrjö Collin