Jag sökte tjänst som amanuens, med plats på forskarutbildningen vid Företagsekonomiska institutionen vid Lunds universitet. Jag hade ganska bra betyg från utbildningen, så jag hade meriter. Jag blev intervjuad av LOA, en legendarisk lärare i redovisning och finansiering. Samtidigt intervjuades en annan person. Vi bägge fick plats.
Någon dag efter intervjun gick jag upp på en redovisningstentamen för LOA. Han gick fram till mig när jag skrev tentan, klappade mig på ryggen och sade att jag fått tjänsten och att jag nu skulle visa vad jag gick för. Jag blev mäkta nervös, ty jag hade ju inte följt undervisningen, då jag var arbetssökande, och därför inte fick gå på föreläsningar. Jag hade inte heller läst speciellt mycket inför tentan, då jag ju förberedde mig för en yrkesmässig karriär i näringslivet.
Jag kunde inte svara på många frågor, men försökte kompensera det genom att svara på en helt annan fråga, som LOA tagit upp på en föreläsning, som jag deltagit på, trots att jag därmed riskerade att förlora min kvalificering till KAS, ett sorts arbetslöshetsunderstöd för de som inte varit anställda. Dock berättade jag ärligt för arbetsförmedlingens administratör att jag hade varit på en föreläsning, varvid han strök ett streck över de dagar jag kvalificerat mig för KAS och betonade att jag inte fick följa undervisningen. Som kompensation för bristande kunskap, visade jag på ett matematiskt bevis som svar på hans fråga. Som dock inte var en fråga på tentan. Jag ville ju visa på min förmåga.
LOA blev dock inte imponerad av mitt matematiska bevis. Jag fick kanske 15 poäng på en tenta med maximalt 100 poäng. Ett rejält underkänt resultat. En som senare blev min käraste kamrat på forskarutbildningen, som då hade ansvar över doktoranderna, berättade att LOA kommit till honom med min tenta, slagit tentan i bordet och undrat vad det var för skräp han dragit in.
Långt senare lyckades jag dock vända LOA:s negativa syn på mig och min förmåga, och jag fick t o m en bok som gåva av honom.
Som amanuens arbetade jag under Allan T Malm, också han en legendarisk lärare på institutionen. Efter ett år som amanuens under honom, tog han ett uppriktigt samtal med mig, där han bad mig fundera över min fortsättning. Han menade att ett år som amanuens var meriterande, men att jag nog saknade förmåga, varför jag borde se mig om efter ett arbete i näringslivet.
Jag tog inte hans råd utan fortsatte som amanuens.
Vid konkurrensen om forskarutbildningsbidrag, dvs att bli avlönad, inte som amanuens utan som doktorand, rankades jag lägre än den som samtidigt varit med på intervjun. Den kunde börja som heltidsdoktorand, medan jag fick gå kvar ett år som amanuens. Nästa år var jag emellertid mer lyckosam, fick doktorandbidrag och kunde med allvar börja min utbildning.
Idag är jag, förvisso avskedad, men ändock professor i ämnet. Ja, jag har t o m varit professor i ämnet där jag fick 15 av 100 poäng på tentan. Den som fick finansiering före mig disputerade efter mig. Den är idag docent och har, enligt Publish and Perish, 825 citeringar, varav 671 härrör från en lärobok i redovisning. Medan jag har 2551 citeringar, varav – tyvärr – inga avser läroböcker. Han som avrådde mig från fortsatt karriär i akademin, som tyvärr avled i förtid, har 64 citeringar.
Jag skulle inte ha den plats jag hade turen att få. Men jag utvecklades, mycket p g a mig själv, men också p g a att jag fick vänner som hjälpte mig i min utveckling.
Därför tycker jag att man skall ge människor en chans att visa sin förmåga, så som jag fått visa min. Meriter är viktiga, men en individs förmåga måste man ge dem en chans att visa, inte genom pappersmeriter, utan genom agerande.
Den 6 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin