Den grundläggande tanken med den kompensatoriska uppgiften är att individen skall få möjlighet att realisera sina förmågor, samt att landet och dess organisationer skall kunna tillgodogöra sig den begåvning som finns i befolkningen. Ytterst bygger det på en meritokratisk tanke, att förmåga, intet annat, skall avgöra individens öde.
Men, meritokrati är inte förmåga, utan just meriter. Skolans kompensatoriska uppgift riktar sig enbart mot de förmågor som skolan bedömer och utvecklar.
De som lyckas i skolan, går vidare till universiteten, och de som lyckas där, kan få goda anställningar i samhället. Men återigen, det som bedöms på universitetet är de akademiska förmågorna, intet annat. De som kommer ut, med godkända betyg från högskolorna, är således de som kunnat uppfylla de akademiska kvalifikationerna. Det är de förmågorna som uttrycks i meriten.
Med utbyggnaden av högskolorna har sannolikt organisationer som rekryterar människor i ökad utsträckning börjat använda universitetsutbildning som en första gallringsmekanism. Det innebär att det inte är förmågor i sig som räknas, ty meriten godkänd universitetsutbildning är blott förmågan att lyckas med en universitetsutbildning.
Då universitetsutbildning var en bristvara, fick organisationer förlita sig på andra urvalsmekanismer. Kanske blod, dvs om man var av känd familj, kanske vänskapsband, eller andra urvalsmekanismer, t ex för män, vilken grad de fick när de gjorde värnplikt. Men man kunde också använda internrekrytering som mekanism. När individerna väl var på plats i organisationen, kunde de arbeta sig upp genom att visa sig ha förmågor som var de som organisationen behövde.
Jag vet inte, men jag anar att möjligheten, ja, risken att göra betydande intern karriär är mindre idag, då organisationer använder genomgången universitetsutbildning som första gallring.
Om det är så, får tanken om meritokratin som ett system för att möjliggöra individers utnyttjande av sina förmågor, en törn. Ty det finns sannolikt karriärvägar som är stängda för de som inte har förmåga att klara en universitetsutbildning. Det behöver inte betyda att de saknar förmåga att fullgöra avancerade tjänster i organisationer. Det betyder bara att de inte har de meriter som krävs för att komma in i organisationen och där visa sin förmåga.
Meritokrati är onekligen bättre än rekrytering baserad på blod, vänskap eller militärtjänstgöring. Men den behöver inte vara rationell, i bemärkelse, rätt person på rätt plats, då det som är en förmåga uttryckt som merit i ett sammanhang, på universitetsutbildningen, inte behöver vara den förmåga som gör en person bäst lämpad på en position.
Att ha ett samhälle där individer får utnyttja de förmågor de har, och där nationen får tillgodogöra sig de förmågor befolkningen har, innebär inte bara att skolan har ett utföra ett kompensatoriskt arbete, utan även att organisationer vågar ta risker, vilket man kan genom provtjänstgöring, vid rekrytering, för att fånga de med förmågor, som inte premieras och värderas i utbildning.
Den 5 augusti 2021
Sven-Olof Yrjö Collin