Men min blygsel hindrade mig från att ens närma mig Ingela. Därför kunde jag också lyssna på hans sång ’Jag måste hejda mig’ (https://www.youtube.com/watch?v=WjwdVwfAj0s). Ja, inte för att det var svårt för mig att hejda mig, ty blygseln var en effektiv mur som gjorde att jag inte hade några problem att hejda mig. Men glädjen i hans sång, känslorna som bubblade upp, stormen i hjärtat, fanns där. Så som Robban beskriver, på sitt sätt.
En gång stod jag på Stortorget i Lund. På den andra trottoaren gick en kvinna, en fantastisk uppenbarelse. Hon var så oerhört vacker. Med en fantastisk hållning, med feminin gång, och med en klädesdräkt som framhävde hennes kvinnlighet. Torgets brus försvann. De andra människorna blev blott en fond för denna oerhört vackra kvinna.
Hade jag gjort vad jag hade velat, hade jag rusat in i en blomsteraffär, köpt en röd ros, sprungit ifatt henne, gett henne rosen och sagt till henne: ”Mina ögon tackar dig”. Men, jag hade, som sagt tidigare, inga problem att hejda mig. Likt Robban i hans sång.
Mina ögon har inte grumlats och min själ har inte stelnat. Jag kan fortfarande lyssna på Robban och erfara hur han sjunger min själs sång.
Men, idag är 2020. Idag har en biografi kommit över denna ordekvilibrist. Och där får jag veta vem jag är enligt tiden 2020.
Clara Block Hane anmäler boken om Robban Broberg i Svenska Dagbladet (200628). Så här skriver hon om sångerna som fortfarande uttrycker min själ: ”Men annat har åldrats sämre, som skivan ”Tjejjer” där nästan alla låtar har kvinnonamn; Ingela, Ellen och Carola som rimmas med vråla och gorgonzola – och så förstås Uppblåsbara Barbara. Texterna var tveksamma i sin kvinnosyn redan då, 2020 vore de otänkbara att ge ut.”
I en annan text, som blott kunde ha gjorts i denna moderna tid, skriver en anonym, så som ju tiden är, en kommentar, om Robban och hans sång: ” Slajmig gubbe med uppenbara psykiska problem.” (http://mystiskt.blogspot.com/2016/11/sangtextanalys-del-xviii-jag-maste.html)
Mina känslors eruption, den sinnliga glädjen, blir idag blockerade och censurerade. De är uttryck för en slajmig gubbe, trots att jag första gången jag erfor sanningen i Robbans text var väl 13-15 år.
Ja, Clara, kanske sådana texter inte kan publiceras i det trånga 2020? Kanske förnekelsen är så stark, att känslornas glädje inte får uttryckas på det sättet? Moralistens trånga hijab dras över det sensuella, över det mer vilda utropet av förälskelse, som inte får uttalas idag. Den vilda glädjen över den oerhörda skönheten skall undertryckas, förnekas. Skulle den bubbla fram, då kommer den från en slajmig gubbe med psykiska problem.
Clara och du anonyma haterska, ni är mig ovärdiga. Tiden är mig ovärdig. Ty min själ kan bubbla av glädje, mina ögon kan ge mig en intensivt röd upplevelse. Idag, så som den kunde för många år sedan. Ingen skillnad, ty själen har inte förändrats i det hänseendet. Redan tidigt var den vad som idag kallas slajmig gubbe.
Ni vill förbjuda och skuldbelägga min eruption av känslor. Ni är mig ovärdig. Tiden, hijabens trånga och döljande 2020 är mig ovärdig. Skylandet, förnekandet, torftigheten, det mer viktorianska än den viktorianska tiden, är mig ovärdigt.
Låt mig därför uttrycka mig lika hårt som ni uttrycker er. Jag föraktar er, ty ni vill förtrycka det mänskliga, och likrikta känslor och uttryck till en förtorkad massa av livsförnekelse.
Må ni misslyckas.
Öllsjö den 4 juli 2020