När man avsåg att bredda antagningen till universitet på 60-talet och man byggde ut högskolor genom fler platser och fler högskolor, sägs det, förlorade utbildningen i kvalité och i prestige. Som om arbetarklassen är svagare, men också att arbetarklassen, underkastad jantelagen, inte skall komma och tro att den blir något.
I en undersökning jag precis fått veta om, undersöks lärarstudenternas antagningspoäng och klassbakgrund från 1987 till 2007.
https://uu.diva-portal.org/smash/get/diva2:299014/FULLTEXT01.pdf
De förändringar som är påtagliga är att studenter med höga betyg slutat komma till lärarutbildningen, medan studenter med låga betyg ökat sin andel markant. Vidare har studenter från studievana hem minskat sin andel, medan studenter från studieovana hem ökat sin andel.
Undersökningen redovisar inga korrelationer, varför vi inte får veta om det är de från studieovana hem som kommit in med låga betyg.
Samtidigt tror många av oss att lärarutbildningen tappat i kvalité och att läraryrket rejält har minskat i status, där lärare framställs som mer av uppehållsrumsbetjänter, än av att vara kunskapsförmedlare.
Bilden man får av detta är att när arbetarklassens ungdomar ökar sin andel, går antagningspoängen ner, den övre klassens ungdomar skyr utbildningen, utbildningen förlorar i kvalité och läraryrket förlorar sin status.
Här kommer arbetarklassens ungdomar. De skall minsann inte tro att de är något och definitivt inte inbillas att tro att de kan bli något. Sådan är Klasslagen Jantelogik.
En högskoleutbildning skulle kunna vara en rak vänster in i klassamhället, där den sociala mobiliteten ökas genom att individer med förmåga ges möjlighet att utveckla sin förmåga. Men det har Klasslagen nogsamt sett till att det inte sker. När proletariatets ungdomar kommer, såg Klasslagen till att utbildningen och dess yrke proletariserades.
Förbannade klassamhälle!
Själv är jag en verksam del i detta klassamhälle. Sprungen från ett studieovant hem, med rötter i de sista slavarna, statarna, blev jag professor i företagsekonomi, och bär själv på tron att faktumet att jag blev professor är ett tecken på akademins lägre krav och kvalité. Idag kan vem som helst bli professor, vilket visas genom att statarungens son, Sven-Olof Yrjö Collin, kunde bli professor.
Så reproduceras det förbannade klassamhället.
Medan jag själv, i naiv dumhet och i bristande insikt i klassamhällets sätt att fungera, haft en strid för akademisk kvalité och krav, inbillandes mig att jag var något, en akademisk professor. Men nej, varken jag själv eller andra, tillmäter mig att vara en akademisk professor. Jag är blott ett uttryck för akademins förflackning.
På höga hästar satte jag mig och krävde akademins frihet. Förläst på Upplysningens ideal om att tänka fritt, krävde jag den fria tanken och det fria uttrycket. Och blev arbetsbefriad. Statarungens son skall inte tro att han är något. Han skall böja sig, vara lojal mot Klasslagen. När han sedan inte böjde sig, utan fortsatte med sin inbillning att tro att han var professor, blev han avskedad. Ty klassen skall veta sin plats. Den skall, även inom högskolan reproduceras. Kvaliteten skall ner, på det att arbetarklassen stannar där den skall vara. Underordnad, lojal mot Klasslagen.
Öllsjö den 6 juli 2020