Många partier och människor hävdar att familjeåterförening är en grundbult i asylrätten. Om en person tvingas fly från en förtryckande stat, skall den ha rätt att få ta sin familj till sig, i det land där den fått fristat.
Det låter humanitärt, ty alla människor är familjeberoende. Ingen människa är en atom, som lever avskild som individ.
Men det innebär att asylrätten inte är individuell, utan en rätt för familjer. Det är inte förföljda individer som ges asylrätt, utan familjer.
Det innebär att belastningen på det mottagande landet ökar. Istället för en människa att ta hand om, måste landet ta hand om den som har den individuella asylrätten, plus de som inte har individuell asylrätt, men som utnyttjar den individens asylrätt, som får asylrätt genom den individuella asylrätten. Det är således en indirekt asylrätt.
Det blir en enkel formel. Om de som har de individuella asylrätterna ges mängden n, och var och en av dessa n har en familj på m, får landet n*m asyltanter. Detta är asylrättens multiplikatoreffekt.
Om vi antar att ett land har en begränsad mängd resurser och en begränsad förmåga att ta till sig asyltanter, innebär det att förmågan att ta emot asyltanter minskar med m. Ty varje m tränger undan n asyltanter. Familjeåterförening innebär undanträngningseffekter där m tränger undan n. De utan individuella asylrätter, m, tränger undan de som har individuella asylrätter, n.
Familjeåterföreningsrätten innebär att ett land tar emot mindre andel med individuell asylrätt, relativt vad de hade kunnat göra om asylrätten blott tillkommit dem med individuella asylrätter. Det som förefaller vara humanistiskt, innebär en begränsning av asylrätten.
Frågan är därför om man skall acceptera en begränsning av asylrätten, vilket inte är humanitärt, för att möjliggöra det som förefaller humanitärt, att möjliggöra familjeåterförening?
Vad vi får är privilegierade asyltanter, de som saknar direkt asylrätt, men som får rätt till familjeåterförening, på bekostnad av de som har asylrätt, men som inte kan beredas plats p g a de som saknar individuell asylrätt, men som utnyttjar en annans, en familjemedlems individuella asylrätt.
Ingen kan få mig att anse att existensen av privilegierade asyltanter är en humanitär flyktingpolitik. Den är förvisso humanitär gentemot de som lyckats få asylrätten erkänd, men den är antihumanitär mot de som har asylrätt, men som inte kan utnyttja den p g a undanträngningseffekten som den privilegierade asyltanten medför.
Familjeåterförening innebär således att skapa en privilegierad klass av asyltanters familjemedlemmar. Familjeåterföreningen är därför en del i den darwinistiska flyktingpolitiken, där de starka, de med pengar, med mod, med nätverksresurser, ger fördelar till sina familjemedlemmar. På bekostnad av de med individuella asylrättigheter, men som saknar allt detta flyktingkapital.
Eller hur?
Öllsjö den 5 juli 2020