Om man hade träffat mig som 18-åring, på gymnasiet, hade nog ingen undrat över var min ohyggliga energi kom från. Den fanns i alla fall inte på skolan. Kanske vid skrivbordet därhemma, bland alla dikterna.
Jag har försökt begripa mitt professionella agerande med begreppet plikt, att därtill är jag nödd och tvungen, men inte av någon, utan av mig själv, av mitt eget Förnuft. Mitt Förnuft har sagt att som akademiker har man skyldigheter, precis som alla arbetare har inför sina arbetsuppgifter. Dessa skyldigheter samlas ihop till plikten. Den tolkningen av min drivkraft fick en god underbyggnad när jag lärde känna Kant, som ju hävdade att plikt var en handling av ett autonomt subjekt som för sig själv, med förnuftets kraft, ställer upp plikter. Plikt är således raka motsatsen till underkastelse. Det är en manifestation av det fria, autonoma jaget
De som sett mitt excelark, hävdar att jag är knäpp. Jag har nämligen, sedan läsåret 99/00, noterat vad jag arbetat med under dagen, och mellan vilka tider jag arbetat med det. Därför vet jag hur många timmar jag arbetat med mina arbetsuppgifter. Eftersom man arbetar lite här och där ibland, är timangivelserna inte exakta, och de framför mer underskattade än överskattade, men jag tror de är goda approximationer.
Från läsåret 99/00 till läsåret 16/17 arbetade jag i genomsnitt 2248 timmar per år. Under det hemska avskedsåret 17/18 arbetade jag blott 1830 timmar, eftersom allt ältande och bl a författade av boken Exodus inte kan anses vara arbetstid, och därför inte registrerades av mig på mitt excelark. Därefter fick jag lön från högskolan, ett sorts skadestånd, men utan arbetsplikt. Ja, jag var Persona non grata på min forna arbetsplats. Då sjönk arbetstiden. Läsåret 18/19 var den 2077, 19/20 var den 1747. Därefter blev jag ’pensionär’ och arbetstiden blev läsåret 20/21 1418 timmar, för att läsåret 21/22 vara blott 978. Detta läsår, 22/23, då jag verkligen ansträngt mig för att vara pensionär, blir nog min arbetstid kring 700-750 timmar.
Dessa siffror antyder att plikten delvis inte var till arbetsuppgifterna, till plikten som akademiker, att arbeta i sitt anletes svett för utbildning och forskning. Plikten, eller i alla fall en del av den, var hänförligt till att jag skulle göra rätt för mig på en arbetsplats. Det var ingen akademisk plikt, utan en arbetsplikt.
Men nedgången i arbetstimmar sammanföll också med att jag inte hade en plats på en institution och den sammanföll med Corona-utestängningen. Förvisso var jag under en termin helt engagerad i ett uppdrag vid det universitet som nu slagit in på den avskedade högskolans väg och förklarat mig Persona Non Grata. Då gick också arbetstimmarna upp. För att sedan dala igen.
Det tror jag beror på att jag har en annan drivkraft, en lidelse, en hängivenhet inför arbetsuppgifter som jag sett som meningsfulla, men som tycks ha varit beroende av att jag har människor framför mig, dvs en människolidelse. När jag återvände till Högskolan Kristianstad var den främsta drivkraften att jag skulle skapa en fantastisk ekonomutbildning för studenterna, ty det var de sannerligen värda. Det var inte en plikt, utan en lidelse. Tyvärr gick min vision om framstående akademisk utbildning inte ihop med ledningens vision om hållbarhetsutbildning i FN:s regi och ledningens repressiva hållning som innebar att högskolans personal inte skall diskutera och kritisera utan lyda, det som då och där kallades ’följsamhet’. Min vision gick i gruset.
Därefter mildrades min lidelse till att bli en konkret människolidelse, att vilja hjälpa konkreta människor i deras akademiska utveckling. Och, i all ödmjukhet (sic!), noterade jag med stor tillfredsställelse att min sista kurs som akademiker, på universitetet där jag därefter promoverades till Persona Non Grata, blev rikligt belönad av studenterna för min lidelse. I studenternas kursutvärdering, där de ombads utvärdera min handledning gavs jag 6,64 och min tillgänglighet gavs 6,83. På en skala mellan 1-7. Eller, inte helt utan självbelåten, egoistisk tillfredsställelse, noterar jag att jag, på min sista kurs i yrkeslivet, fick 95% respektive 98% av tillgängliga poäng från de som är de viktigaste, studenterna. Kanske är skillnaden mellan 95% och 98% ett uttryck för att lidelse visar sig bäst genom tillgänglighet än genom förmåga att handleda.
Plikt och lidelse har varit mina drivkrafter. Där visionslidelsen har lett till avsked medan människolidelsen gett mig vänner för livet och goda utvärderingar. Och, inte minst, den magiska, fantastiska dagen, den 18 juni, 18 dagar efter mitt avsked, då människor i mitt yrke och på min forna arbetsplats, kidnappade mig och gav mig en dag som krönte mitt arbetsliv.
Den 7 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin