Det statsbärande partiet under många tiotals år, socialdemokratin, har haft lätt för att anamma en sådan indelning då den pekat ut deras folk, de egendomslösa arbetarna, de som oftast hamnar i socialgrupp 3, som en majoritet av folket. Det utpekandet har varit ömsesidigt då sk klassröstande var tidigare vanligt och arbetargruppen har – tidigare - kunnat titta på varandra under 1:a maj-firandet.
Liberaler är i grunden individualister, vilket rimligen innebär att människor inte ingår i meningsfulla grupper utifrån sådant som t ex deras plats i det ekonomiska systemet, Liberaler är inte materialister utan idealister, varför i den mån det finns grupper, finns de p g a att individer har valt att ingå i grupper, t ex gruppen av filatelister, aktiesparare, gammeldansare, etc. Några av liberalerna låg nära socialisterna, och kallades därför för socialliberaler. De stödde många av socialisternas förslag. Men inte för att de angrepp klassamhället, utan för att förslagen innebar en vilja att hjälpa de som gjort dåliga val eller blott hade haft otur.
De moderna Nya Moderaterna, som växte fram med Reinfeldt och Borg, kan nog klassificeras som den liberalismens höjdpunkt. Varje individ skulle nu välja. Välja skola, välja bilbesiktning, välja pensionsfond, välja elbolag, men med behållande av staten, det som för socialisten kallade möjliggörande, men som liberalen kallade skyddsnät.
Samtidigt som liberalismen stod på sin höjd, växte etnicitisterna fram. De kom från både högern, där deras belackare kallade dem rasister, och från vänster, där det omnämndes som identitetspolitik och postmodernism.
Vänsterns etnicitister behöll individualismens val, men nu valde individerna att ingå i grupper, inte för att få något gjort, som att samla frimärken, utan för att få en identitet. Den valda identiteten skulle sedan, genom politisk kamp, ge gruppen rättigheter som var oberoende av individerna.
Högerns etnicitister var tvekande, ty etnicitet enligt dem kan vara medfött, därav deras motståndares benämnande av dem som rasister. Men samtidigt medgav högerns etnicitister att en född muslim kunde bli svensk, om den hängde av hijaben och erkände kvinnor som jämställda med män.
Denna politiska, ja, ideologiska inriktning har inneburit att speciellt grupperingar baserade på etnicitet har blivit framträdande, därav mitt namn på detta fenomen, etnicitisterna. Nu ordnas människorna i etnicitetsgrupper, där idag etniciteten svenskar bärs fram av Sverigedemokraterna, och ställs avskilt från andra etniciteter, främst muslimer.
Etnicitismen har gjort liberalerna, men speciellt Socialdemokraterna rådvilla. De senare försöker inlemma etniciteten muslimer i sin kategori av de förfördelade i samhället och har t o m accepterat den grund som muslimerna har, deras religion islam, trots att den strider mot den forna socialdemokratiska ideologin som t ex omfattade demokrati och jämställdhet.
Liberalerna försöker framsvärja sitt ledord, frihet, det som för dem är individens frihet, och åkallar religionsfrihet som grund för att acceptera islam och därmed få in muslimerna som väljare. Men islam som ideologi är motsägelsen av frihet eftersom islam är lydnad, inte val.
Etnicitismen passar inte in i de forna ideologierna. Det är det tredje, det som förefaller varken vara A eller icke-A.
Socialismen gick segrande fram t o m slutet av 60-talet. Liberalismen gick segrande fram t o m 2010-talet. Idag födds kanske något nytt, som är svårt att uppfatta eftersom vi lever med och i gårdagens kategorier.
Muttrande sitter forntiden, de konservativa, som t ex den demokratiske socialisten Sven-Olof Yrjö Collin, och upprepar Per-Albins tal om folkhemmet som en bön. En ideologi som är levande i hans huvud, med som dog i Sverige på 80-talet.
Hans tid är förgången.
Den 8 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin