Här kan jag inte ta upp allt som min själ och mitt förnuft fick gå igenom. Blott några teman nämner jag.
Judiska kvinnor fick ofta agera som kurirer. De kunde röra sig i det polska samhället, ockuperat av nazisterna, lättare än män. Speciellt om de inte såg judiska ut. De klarade också byxtesten, som de omskurna männen inte klarade. Unga kvinnor kunde flörta med de tyska och polska männen, och kunde utverka fördelar genom sin kvinnlighet. De var ofta mycket unga, varför de inte hade egna barn som hindrade deras rörlighet. Kvinnor bar handväskor, vilket inte män gjorde, varför det var lättare för dem att smuggla vapen och mat i sina väskor. Den judiska egenheten att flitigt använda händerna när man pratade, hindrades genom att kvinnorna använde pälsmuff.
Anpassning, Kamp eller Flykt, var något de hela tiden fick förhålla sig till. Anpassning, det som t ex juderåden främst utövade, gjordes för att kanske undkomma ondskan genom att visa sig medgörlig. Fick man order att välja ut 100, valde man ut 10, och kanske, kanske, räddade 90. Kampen, t ex upproret i Warszawa-gettot mellan den 19 april och 16 maj 1943, gjordes delvis för att rädda människor, men också för att i alla fall dö med heder och för att döda för hämnd. Flykt kunde göras för att rädda sig själv, för det som var återstoden av familjen, men också för att berätta. Efter boken inser jag att det är fullständigt omöjligt för mig att föreställa mig om jag hade valt anpassning, kamp eller flykt.
Boken handlar mycket om Renia Kukielka, som då var knappt 20 år. Det hon såg och det hon utsattes för, är rikligt beskrivit och ohyggligt att läsa. Hon överlevde kriget och i boken finns ett foto av henne, med hennes barnbarn, där man ser en äldre kvinna, leende, vacker och med intensiv blick. Jag kan blott förundras hur en människa kan ha en sådan livserfarenhet och ändå bära livet med sådan skönhet.
Bördan av att inte kunna förhindra andras lidande och död. Kvinnorna fick nästan varje dag erfara att de kanske kunde rädda någon, men samtidigt fanns det människor de inte kunde hjälpa. Varje dag adderades bördan av att ha lämnat människor. Den bördan kan tänkas, men inte genuint erfaras av läsaren.
”Det är inte alla som överlever att ha överlevt” (s.412). Många var de som överlevde terrorn, men som därefter inte klarade av att bära på erfarenheten och på bördorna, utan som blott, i sin egen död, kunde befria sig.
Boken slutar med att författaren skriver om hennes arbete med boken, där hon skriver om en resa hon gjorde med två andra kvinnor ”…men där var vi i alla fall, tre kvinnor från väldigt olika bakgrunder – en polska, en litauiska och en judinna…” (s. 439). Författaren anger således två nationaliteter och en etnicitet. Hon själv identifierar det som nazisterna identifierade, etniciteten. Juden bär själv på den judiska rasismen.
Den boken är inte lätt. Därför skall du läsa den.
Den 3 juni 2023
Sven-Olof Yrjö Collin