Tanken var att minska den sociala snedrekryteringen. Oklart dock varför den minskas genom att man minskar kravet på boklig bildning och ersätter den med någon sorts bildning genom arbete.
Nu vill man återigen öka möjligheterna för dem utan behörighet till högskolan via gymnasiet genom att göra ett speciellt behörighetsprov för dem. (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/nytt-behorighetsprov-till-hogskolan-ska-losa-problem-med-bristyrken). Ministern säger att det handlar om att ta tillvara kompetens och ge fler vägar till högskolan.
Det låter bra, men det innebär också att studenterna som läraren möter har en mångfald av kunskaper. Det ger onekligen en god undervisningssituation. Men samtidigt möter läraren också studenter med mångfald av kunskapsluckor. Svårigheten vid antagning är att säkerställa att studenterna, med all sin varierande kompetens, inte har variation i den kompetens som utbildningen antar finns närvarande.
Jag hade en gång en grundläggande kurs i företagsekonomi för personalvetare. I den fanns ett moment om kalkylering, ty personal är ju inte sällan företagets viktigaste investering, varför utbildning och vidareutbildning är ett viktigt moment i en verksamhet, vilket är investeringar som man måste ha kontroll på, dvs man måste kalkylera dem. En personalvetare som är fullfjädrad, borde kunna klara kalkylerna själva, men i en större organisation kanske man kan ha arbetsdelning som lägger kalkylen hos en erfaren ekonom. Men detta till trots måste personalvetare förstå kalkylen, ty annars får den underlag som den inte kan hantera.
I kalkylsystem drabbas man ibland av att man får ett ekvationssystem med två obekanta, t ex antal personer och insatser. Jag gick igenom kalkylerna på en föreläsning och skickade sedan hem studenterna med övningar, som vi skulle gå igenom på en övningslektion. Övningen bestod i att reflektera kring olika insatser och deras konsekvenser, men för att kunna göra det var de tvungna att kalkylera.
Minst en tredjedel kom till övningen och sade att de inte hade kunnat utföra övningen då de inte kunde matematiken med ekvationssystem. Ja, några sade att de inte ens kunde göra beräkningar med en obekant. En sade, uppriktigt och med nickande huvud runt sig, att hon var rädd för siffror och kände ett obehag inför siffror.
Jag ägnade sedan varje rast att försöka lära ut konsten att lösa ut en och två obekanta. De som satt med på rasten var äldre personer, sannolikt 25:4-studenter. Jag hoppas att jag inte hade gjort detsamma idag, utan att jag gått till studierektorn eller motsvarande och sagt att 1/3 av studenterna saknar kompetensen som krävs för att följa undervisningen, och att det var studierektorns problem och inte mitt. Jag vill ha rast, eller delta i diskussioner om ämnet jag undervisar i. Jag vill inte förbruka min energi på att kompensera för bristfälliga kunskaper och för anti-akademiska attityder.
Tänk er om jag hade gått en ekonomutbildning som hade inslag av språkutbildning. Språkläraren går igenom en grammatisk sak, t ex hur bestämda artikeln ser ut beroende på genus och singularis och pluralis. Jag förklarar att jag känner obehag inför grammatik och framför förslaget att läraren kan ägna rasterna åt att förklara vad substantiv och bestämd artikel är. Med all rätt hade läraren bortsett från min önskan, då så elementära kunskaper måste antas finnas hos språkstudenter på akademisk nivå. Detsamma gäller ekvationer med en eller två obekanta, att det i ekonomi är så elementärt att det är orimligt att försöka utforma t o m en elementär introduktionskurs i ekonomi utan att kunna anta att de kunskaperna finns.
Det som nu inträffade var att min kunskap och mitt engagemang, som hade kunnat användas till att utveckla den akademiska diskussionen kring personalvetarens problematik avseende kalkyler av personalinvesteringar, förbrukades nu till att kompensera för bristande förkunskaper. Kvaliteten på utbildningen blev lägre än vad den kunnat vara.
Ett liknande intermezzo inträffade när jag läste nationalekonomi på grundläggande nivå. Där förekom optimeringssituationer, där man skulle söka maximum på en funktion. Det görs matematiskt genom derivatan, vilket är tämligen grundläggande matematik för studenter som specialiserar sig i ekonomi. Så inte på den kurs som jag följde. Där gick läraren igenom ett omständligt sätt att via en graf få fram maximumpunkten på funktionen. Det var en tidsödande aktivitet som tog bort fokus från det som ämnet handlade om, nationalekonomi. Men det behövdes då förkunskapskraven tydligen inte var sådana, att deriveringskunskap kunde förutsättas.
På så sätt glider kvaliteten ner, genom att förkunskapskraven mildras, t ex genom att kompetensvariationen är stor och inte inbegriper tröskelvärden för kunskaper i viktiga ämnen, såsom matematik.
Effekten med acceptans av höga variationer på kompetens tycks innebär en lägre nivå på den akademiska utbildningen. Och argumentet är att bredda rekryteringen till högskolan.
Varför ända in i QxZy skall de reducera den akademiska utbildningens kvalité för att bredda antagningen? Det innebär ju att man säger att breddningen handlar om att anta människor med mindre kunskap, inte att anta människor från grupper som av sociala skäl har svårt att ta sig till högskolan. Det är som om allt måste sänkas så fort det handlar om att ge arbetarklassen tillträde. Men det som blir effekten, blir som med den utökade antagningen som skedde på 60-talet, att arbetarklassen fortfarande är utanför, men att de mindre studiebegåvade ungdomarna från medelklassen strömmar in till högskolan.
Det är gott att man försöker få in fler av de studiebegåvade, som av olika skäl inte vandrat in på högskolan. Men de skall inte beredas plats till priset av lägre kvalité, utan genom att de ges möjligheter att skaffa sig den kompetens som krävs för att följa högskoleutbildning. Man skall därför satsa på vuxengymnasiet och deras förmåga att ge högskolekompetens, istället för att låtsas om att man i arbetslivet får kunskap om ekvationssystem.
Öllsjö den 2 januari 2020