Men hur skall kostnaden för invandringen beräknas? Det är lätt att säga att vi skall beräkna kostnaderna, men betydligt svårare att göra beräkningen.
Först måste vi bestämma vad som avses med invandringen. Avses blott de människor och de kostnader som är hänförliga till dem som kom under flyktingkrisen? Då blir det ganska enkelt, ty där står migrationsverket för stora delar av kostnaderna, och efter 2 år tar kommunerna och deras socialbudget över.
Men mycket av gängkriminaliteten, som kostar stora summor, görs av invandrare i andra och tredje generation, varför kostnaderna för dem faller utanför. Men man kan nog anse, utan precision, att gängkriminaliteten har invandringsbakgrund, varför kostnaden, eller del av den, skall läggas på invandringens konto.
Det finns emellertid kostnader som rör gängkriminaliteten som är tydligt invandrarrelaterade. Sjukhusen har fått uppgradera deras säkerhet enormt, och idag är det rutin att sjukhuset stänger sin akutavdelning och att poliser blir avdelade till det absurda uppdraget att värna akutmottagning.
Men dessa är tämligen synliga kostnader. Vad värre är, är de mer osynliga kostnaderna.
Idag utförs mycket arbete som syftar, framgångsrikt eller ej, till integration. Allt detta är kostnader för invandringen.
Men än mer dolt är det som vi ekonomer kallar alternativkostnad. När jag nu sitter och skriver om invandringens kostnader, hade jag kunnat ägna mig åt att debattera ekonomisk demokrati, hur vi kan utveckla arbetslivet och våra organisationer genom ökat engagemang på arbetsplatserna. Värdet av den förlorade debatten, är en kostnad för invandringen.
Idag går mycket energi åt för att fundera på integration, på hur vi skall agera, hur samhället skall utformas för att hantera invandringen och dess effekter. Utan invandringen, ingen sådan debatt, varför vi skulle ha tid och energi till att göra annat.
Om det nu hade varit så att vi hade vunnit på debatten om invandring, då är ju alternativkostnaden mycket låg. Men jag upplever inte att samhället vinner något utvecklingssteg när vi debatterar om en man har rätt att förvägra sin handskakning till en kvinna. Jag tycker att vi då har gått mer än 100 år tillbaka i tiden, ja, egentligen till en tid av kvinnoförtryck som aldrig manifesterat sig på det sättet i Sverige. Här har vi inget att vinna. Blott tid att förlora till något så meningslöst som att diskutera och låta domstolar förhålla sig till hur man förhåller sig till förmedeltida kvinnoförtryck.
När jag var på en italiensk konferens, diskuterade alla med mig om effekterna på Sveriges samhälle av flyktingmottagningen. Det var ingen diskussion om hur vi utnyttjar invandringen för en radikal, progressiv utveckling. Det var enbart hur vi skulle lyckas undvika regression och religiöst förtryck. Något som vi ju rimligen lämnade på 1800-talet.
Jag fick konstatera att ännu är invandringen till största del en sk utmaning, dvs blott och enbart ett problem som måste lösas. Det är något som blott förbrukar resurser, utan att generera några positiva effekter. Det är ingen möjlighet, som kommer att vara grunden för Sveriges progressiva utveckling in i en skinande framtid. I alla fall inte ännu.
Låt mig ge en bild, en metafor, för att göra det enklare. Vi har en älv, med lätt forsande vatten. Så kommer mer och mer vatten i älven. Vattnet forsar starkare och starkare. Det river och sliter på älvens stränder. De eroderar, träden som tidigare stod vid älven, grips av vattnet och ramlar i älvens forsande vatten. Älven skapar nya fåror, under det starka vattentrycket.
Det är ett problem. En utmaning. Vad kan vi göra?
Vi kan försöka att stärka stränderna, lägga ut stenbumlingar som minskar stranderosionen. Det är en kostnad utan intäkt, ty vattnet forsar fortfarande fram. Vi ägnar all tid och alla resurser att stärka stränderna. De som redan fanns, men som nu eroderar. Det är passivt och defensivt.
Vi kan däremot dämma upp forsen. Vi kan skapa en enorm fördämning, där vi sedan leder vattnet genom turbiner, som skapar elström. Det är ett aktivt utnyttjande av de ökande vattenmassorna, där vi offensivt utnyttjar den kraft som finns i vattenmassorna.
Alternativkostnadsresonemanget innebär att vi både ser kostnaderna för att skydda stränderna, samtidigt som vi ser de förlorade intäkterna genom turbinernas elkraft.
Vi måste därför vända vårt resonemang, från åtgärder som minskar de negativa effekterna av invandringen, till hur vi utnyttjar invandringen till att skapa en progressiv utveckling för Sverige.
Hur får vi kraft från vår invandring? Det är frågan vi måste fokusera på.
Öllsjö den 7 januari 2020