Miljörörelsen och kvinnorörelsen har lyckats i den akademiska världen. Av sina sakfrågor har de lyckats skapa akademiska ämnen, som genus och hållbarhet. De har skapat institutioner, Institutionen för genusvetenskap, och t o m hela utbildningsprogram, Hållbar Ekonomi. De har skapat tjänster, en professur i företagets hållbarhet och ett lektorat i genusvetenskap.
Varför lyckades inte vänstern i slutet på 60-talet med samma sak? De hade sitt klassbegrepp, varför de hade kunnat skapa ett ämne, klasstudier. De hade kunnat skapa en institution, Institutionen för Klass. De hade kunnat skapa ett utbildningsprogram: Jämlikhet.
Men så skedde inte.
Det paradoxala är att akademierna i slutet på 60-talet framstod som starkt politiserade. Ja, man t o m genomförde en ockupation. Gulligt svenskt demokratiskt var det dock eftersom det var sitt eget hus man ockuperade. Men man ockuperade.
När 70-talet kom, göts olja på de vågorna, och stormen ebbade ut. Sociologerna fortsatte prata om klass, så som de pratat tidigare. Men inget mer.
Idag etableras dagens politiska vindar på akademierna. Men idag så mycket starkare politisering att akademin inte håller emot, utan anpassar sig och accepterar stormen. En rimlig förklaring är att akademierna är svagare som akademier och därför lättare låter sig bli utsatta för dessa ideologiska och politiska vindar.
Universiteten är helt enkelt, mindre universitet idag är då.
Den slutsatsen är ohygglig, ty universiteten, som oberoende granskare och utvecklare i samhället, är oerhört väsentliga. Om de blir känsliga för modenycker, för ideologier, för politik, då förändras de förvisso, men deras tillskott till samhället förändras också. Vi kan numer inte lita på att universiteten ger oss kunskap i upplysningens tjänst, dvs kunskap baserad på vetenskapliga metoder. Istället deltar de i att produktionen av blått dunster, skapat av dagens politiska krafter, vari universiteten kraftfullt ingår. Det är inte sanningen, så långt vi nu kommit, som vi får, utan dagsaktuella attityder.
Det som skett sedan 60-talet med universiteten är att de blivit omfattande utbildningar. Då var det en elit som deltog som studenter. Idag är det nästan 50% av de som lämnat gymnasiet. Men det är inte studenterna som förändrat universiteten.
Det är lärarkåren och universitetens chefer som är krafterna i förändringen. Det är de som släpper lös den politiska kraften, och inte minst, ofta också företräder de politiska krafterna.
Hur är det möjligt?
Massuniversitetet innebar att de behövdes betydligt fler lärare på institutionerna. Träningen i den akademiska kulturen fick åsidosättas, till förmån för att ha folk i utbildningssalarna. Det blev helt enkelt svagare akademisk träning av lärarna, för att möta den enorma efterfrågan på lärare.
Politiseringen beror således på att universiteten, och i än större omfattning, de utbyggda högskolorna, befolkades med svaga akademiker, som inte kunde stå emot politiseringen, eller som t o m kunde tänka sig att åsidosätta akademins krav för att själva ge uttryck för sin politik.
Vänstern lyckades inte ta över universiteten eftersom det fanns starka akademiker. Idag är det knappt ens akademiker som dominerar universiteten, och de är än mer frånvarande på högskolorna, varför universiteten, och i högre grad, högskolorna blir politiska megafoner istället för vad de borde vara, läroanstalter.
Öllsjö den 7 januari 2018
Varför lyckades inte vänstern i slutet på 60-talet med samma sak? De hade sitt klassbegrepp, varför de hade kunnat skapa ett ämne, klasstudier. De hade kunnat skapa en institution, Institutionen för Klass. De hade kunnat skapa ett utbildningsprogram: Jämlikhet.
Men så skedde inte.
Det paradoxala är att akademierna i slutet på 60-talet framstod som starkt politiserade. Ja, man t o m genomförde en ockupation. Gulligt svenskt demokratiskt var det dock eftersom det var sitt eget hus man ockuperade. Men man ockuperade.
När 70-talet kom, göts olja på de vågorna, och stormen ebbade ut. Sociologerna fortsatte prata om klass, så som de pratat tidigare. Men inget mer.
Idag etableras dagens politiska vindar på akademierna. Men idag så mycket starkare politisering att akademin inte håller emot, utan anpassar sig och accepterar stormen. En rimlig förklaring är att akademierna är svagare som akademier och därför lättare låter sig bli utsatta för dessa ideologiska och politiska vindar.
Universiteten är helt enkelt, mindre universitet idag är då.
Den slutsatsen är ohygglig, ty universiteten, som oberoende granskare och utvecklare i samhället, är oerhört väsentliga. Om de blir känsliga för modenycker, för ideologier, för politik, då förändras de förvisso, men deras tillskott till samhället förändras också. Vi kan numer inte lita på att universiteten ger oss kunskap i upplysningens tjänst, dvs kunskap baserad på vetenskapliga metoder. Istället deltar de i att produktionen av blått dunster, skapat av dagens politiska krafter, vari universiteten kraftfullt ingår. Det är inte sanningen, så långt vi nu kommit, som vi får, utan dagsaktuella attityder.
Det som skett sedan 60-talet med universiteten är att de blivit omfattande utbildningar. Då var det en elit som deltog som studenter. Idag är det nästan 50% av de som lämnat gymnasiet. Men det är inte studenterna som förändrat universiteten.
Det är lärarkåren och universitetens chefer som är krafterna i förändringen. Det är de som släpper lös den politiska kraften, och inte minst, ofta också företräder de politiska krafterna.
Hur är det möjligt?
Massuniversitetet innebar att de behövdes betydligt fler lärare på institutionerna. Träningen i den akademiska kulturen fick åsidosättas, till förmån för att ha folk i utbildningssalarna. Det blev helt enkelt svagare akademisk träning av lärarna, för att möta den enorma efterfrågan på lärare.
Politiseringen beror således på att universiteten, och i än större omfattning, de utbyggda högskolorna, befolkades med svaga akademiker, som inte kunde stå emot politiseringen, eller som t o m kunde tänka sig att åsidosätta akademins krav för att själva ge uttryck för sin politik.
Vänstern lyckades inte ta över universiteten eftersom det fanns starka akademiker. Idag är det knappt ens akademiker som dominerar universiteten, och de är än mer frånvarande på högskolorna, varför universiteten, och i högre grad, högskolorna blir politiska megafoner istället för vad de borde vara, läroanstalter.
Öllsjö den 7 januari 2018
RSS-flöde
