Kvinnorna har förtryckts av de kristna, speciellt kyrkorna, den katolska, den ortodoxa och den protestantiska. Förtrycket har varit så omfattande och så påhittigt att man inför de första historierna förfasas, men när de sedan kommer slag i slag och är så vilda i sitt förakt mot kvinnan att det till slut blir, inte skrattretande, utan, om uttrycket finns och ursäktas, gapskrattretande.
Du visste sannolikt inte, men nu vet du och nu kan du få en förklaring till varför din printer inte fungerar. Man trodde nämligen på 1400-talet att maskiner och annan teknik, kunde sluta att fungera om en menstruerande kvinna befann sig i lokalerna. Så vettlöst har kvinnoföraktet varit.
Om detta kan man läsa i Gunilla Thorgrens bok ’Guds olydiga revben’. Det är en genomgång av en del groteska saker i kristendomen kring kvinnor, där t ex Magdalena i hennes bok får det värde som hon sannolikt hade, som lärjunge och apostel och kyrkobyggare, innan gubbarna gjorde om henne till enbart hora.
Thorgren är en förgrundsgestalt i feminismen, varför boken ganska naturligt får en ensidig slagsida. Att kvinnorna blivit förtryckta av den framväxande och sedan etablerade kyrkan. Det är gott nog att skriva den historian.
Men det finns en brännande fråga, likt den som finns om Nazityskland. Visst fanns det ett omfattande förtryck, men det är mycket svårt att realisera ett omfattande förtryck utan att förtrycket också utövas av de förtryckta. I Nazityskland var förvisso befolkningen förtryckt av den nazistiska staten, men den nazistiska staten fick också stöd från de förtryckta. Utan deras undanglidande och utan deras deltagande i förtryckets dagliga arbete, hade aldrig förtrycket lyckats vara så omfattande och genomgripande.
I kristendomens sak blir frågan, hur understöddes den kristna tanken och det kristna förtrycket av kvinnorna, av kvinnor? När jag ser personer gå in i kyrkorna, i Sverige och i Italien, ser jag en dominans av kvinnor. När jag får se påhopp på kvinnor som tar av sig schalen i det islamitiska Iran, är det svartklädda, huckleförsedda kvinnor som oftare ger sig på kvinnorna som söker befrielse från traditionens förtryck. När den kristna kyrkan växte fram, fanns det förvisso upproriska kvinnor - och män - som stred för det tämligen könlösa, dvs jämställda evangeliet. Men det fanns många kvinnor som stod upp för den patriarkala tolkningen och ordningen. Det fanns kvinnor som drog fram kvinnor till häxbålet.
Kvinnans förtryck kan inte enbart förklaras genom männens drivande av förtrycket, utan måste inbegripa en historia som också berättar om kvinnornas aktiva deltagande i kvinnoförtrycket. Utan kvinnans deltagande i kvinnoförtrycket, kan inte förtrycket förstås i sin omfattning, är min övertygelse.
Kom nu inte med en historia om att kvinnorna som deltog på förtryckarnas sida, var förledda eller tvingades delta. Ty då förringas kvinnorna till de svaga ’saker’ som patriarkatet försöker framställa dem som. Då blir det en patriarkal historieskrivning, där kvinnor förleds eller är svaga och ger efter för förtrycket. Så var det också, men det var också så att kvinnor deltog i förtrycket, och även att kvinnor kunde vara ledande i förtrycket.
En god historieskrivning är den som likt Thorgren, skriver om de aktivt arbetande, tänkande kvinnorna som slåss för en sak. I Thorgrens bok är det de som strider för en anti-patriarkal kristenhet. Men i en sant feministisk historieskrivning, där kvinnors roll beskrivs, inte ensidigt som i Thorgrens bok, utan i all sin mångsidighet, uppmärksammas också de kvinnor som med kraft understödde den patriarkala, kvinnoförnedrande kristna kyrkan.
Då kanske vi kan få en förklaring till den större frågan: Hur kan det växa fram föreställningar som är så monstruösa i sitt förakt mot kvinnan?
Öllsjö den 11 januari 2019
Du visste sannolikt inte, men nu vet du och nu kan du få en förklaring till varför din printer inte fungerar. Man trodde nämligen på 1400-talet att maskiner och annan teknik, kunde sluta att fungera om en menstruerande kvinna befann sig i lokalerna. Så vettlöst har kvinnoföraktet varit.
Om detta kan man läsa i Gunilla Thorgrens bok ’Guds olydiga revben’. Det är en genomgång av en del groteska saker i kristendomen kring kvinnor, där t ex Magdalena i hennes bok får det värde som hon sannolikt hade, som lärjunge och apostel och kyrkobyggare, innan gubbarna gjorde om henne till enbart hora.
Thorgren är en förgrundsgestalt i feminismen, varför boken ganska naturligt får en ensidig slagsida. Att kvinnorna blivit förtryckta av den framväxande och sedan etablerade kyrkan. Det är gott nog att skriva den historian.
Men det finns en brännande fråga, likt den som finns om Nazityskland. Visst fanns det ett omfattande förtryck, men det är mycket svårt att realisera ett omfattande förtryck utan att förtrycket också utövas av de förtryckta. I Nazityskland var förvisso befolkningen förtryckt av den nazistiska staten, men den nazistiska staten fick också stöd från de förtryckta. Utan deras undanglidande och utan deras deltagande i förtryckets dagliga arbete, hade aldrig förtrycket lyckats vara så omfattande och genomgripande.
I kristendomens sak blir frågan, hur understöddes den kristna tanken och det kristna förtrycket av kvinnorna, av kvinnor? När jag ser personer gå in i kyrkorna, i Sverige och i Italien, ser jag en dominans av kvinnor. När jag får se påhopp på kvinnor som tar av sig schalen i det islamitiska Iran, är det svartklädda, huckleförsedda kvinnor som oftare ger sig på kvinnorna som söker befrielse från traditionens förtryck. När den kristna kyrkan växte fram, fanns det förvisso upproriska kvinnor - och män - som stred för det tämligen könlösa, dvs jämställda evangeliet. Men det fanns många kvinnor som stod upp för den patriarkala tolkningen och ordningen. Det fanns kvinnor som drog fram kvinnor till häxbålet.
Kvinnans förtryck kan inte enbart förklaras genom männens drivande av förtrycket, utan måste inbegripa en historia som också berättar om kvinnornas aktiva deltagande i kvinnoförtrycket. Utan kvinnans deltagande i kvinnoförtrycket, kan inte förtrycket förstås i sin omfattning, är min övertygelse.
Kom nu inte med en historia om att kvinnorna som deltog på förtryckarnas sida, var förledda eller tvingades delta. Ty då förringas kvinnorna till de svaga ’saker’ som patriarkatet försöker framställa dem som. Då blir det en patriarkal historieskrivning, där kvinnor förleds eller är svaga och ger efter för förtrycket. Så var det också, men det var också så att kvinnor deltog i förtrycket, och även att kvinnor kunde vara ledande i förtrycket.
En god historieskrivning är den som likt Thorgren, skriver om de aktivt arbetande, tänkande kvinnorna som slåss för en sak. I Thorgrens bok är det de som strider för en anti-patriarkal kristenhet. Men i en sant feministisk historieskrivning, där kvinnors roll beskrivs, inte ensidigt som i Thorgrens bok, utan i all sin mångsidighet, uppmärksammas också de kvinnor som med kraft understödde den patriarkala, kvinnoförnedrande kristna kyrkan.
Då kanske vi kan få en förklaring till den större frågan: Hur kan det växa fram föreställningar som är så monstruösa i sitt förakt mot kvinnan?
Öllsjö den 11 januari 2019
RSS-flöde
