Hur kan vi förklara följande skeende? (en historia som jag fått från en person som jag känner tämligen väl, och anser vara rimligt trovärdig)
På en arbetsplats finns en man som i vissa arbetsmoment inte gör bra ifrån sig. Vad värre är, är att han bryter mot interna regler. Han utreds och man befinner honom så skyldig att avsikten blir att avlägsna honom. Den som skall besluta i ärendet väljer dock det motsatta, att lägga ner ärendet. Till saken hör att han ofta anför att kritiken mot hans oriktiga agerande baseras på rasism, eftersom han är invandrare.
Han agerar mot en kvinna på ett sätt som kvinnan uppfattar som sexuella trakasserier. Hon vill dock inte anmäla honom då hon anser, och inser, att en anmälan blott skulle skada henne. En medarbetare i organisationen, som får höra hennes berättelse, försöker få henne att ändra sig, trots kostnaden för henne. Men hon vill inte. Medarbetaren förstår hennes obenägenhet till anmälan. Medarbetaren får ett möte med personalavdelningen, och önskar agerande från deras sida, då det är viktigt att kvinnor i organisationen känner ett lugn och förtroende gentemot de medarbetare de samverkar med. Personalavdelningen säger att de inte kan utreda utan en anmälan från den som är drabbad. De gör ingenting.
Medarbetaren anför att personalavdelningen har en rejäl dossier i källaren som ger skäl att agera. Personalavdelningens representant lär då ha sagt till medarbetaren att den inte visste vad kollegan pratade om. Alla de utredningar som gjorts, som var grund för ett tidigare beslut, förnekas.
En enkel förklaring till detta besynnerliga skeende är att det krävs en anmälan, inte från vem som helst, med misstanke om sexuella trakasserier, utan från den som drabbats. Individen som blir anmäld, måste respekteras och kan inte riskera att baktalas hur som helst. Effekten av den omtanken blir att offret blir ett dubbelt offer, medan gärningsmannen får en omsorg som gärningen inte ger skäl till.
Men varför valde inte personalavdelningen att agera, på något sätt, med grund i insikten av de tidigare utredningarna? Här fanns bevis på att personen påverkade arbetsplatsen negativt, och på ett område som borde ha hög uppmärksamhet, sexuella trakasserier. Den påverkan var dock inte i fokus på personalavdelningen, utan det föreföll som om omsorgen om den utpekade personen var högre. Ja, man var ju t o m benägen att ljuga.
Varför valde personalavdelningen att t o m förneka dessa utredningar? De var gjorda. De hade presenterats för den ytterst ansvarige. Den som valde att lägga ner ärendet. Det antyder att personalavdelningen underkastade sig den ytterst ansvariges önskan att lägga ner ärendet, att lägga det åt sidan så markant att det t o m inte ens funnits. En förnekelse som sedan fortsatte när medarbetaren kom med kvinnans historia om sexuella trakasserier. En vind av Östtyskland och deras Stasi-tystnad erfars i denna historia.
I politiska syften förnekas det uppenbara, och människors väl och ve offras på ett altare.
Men vilket altare?
I detta fall står uppenbarad sexism mot att organisationen riskerade en misstanke om rasism. Händelserna skedde innan #metoo, vilket kanske kan förklara att det tycks som om misstanke om rasism står över faktisk sexism.
Den ytterst ansvariga lade undan ärendet, sannolikt för att inte komma in i den debatt om rasism som personen alltid skapade, så fort kritik riktades mot hans agerande. Man accepterade brott mot rutiner, för att undkomma risken av debatt om rasism.
När sedan faktisk sexism kom, undvek man det. Kanske inte så mycket i respekt för personen, och absolut inte i respekt för den sexuellt trakasserade personen, som ju var luft och intet för organisationen. Hon var intet. Utan i rädsla för att drabbas av debatt om rasism.
Således, rasism slog sexism.
Och vad blev slutet på historien? Jo, medarbetaren blev senare utredd som potentiell rasist, efter att ha agerat på personens brott mot en rutin, varvid personen fullföljde sin tradition, att påstå att agerandet var baserat på rasism. På misstanke om rasism agerande personalavdelningen. Medan sexismen inte uppmärksammades.
Problemet med de sexuella trakasserierna hanterades istället av organisationens informella struktur. Kollegorna på arbetsplatsen informerade kvinnor i farozonen, på ett diskret sätt, och rekommendera dem att undvika personen.
Utfallet i organisationen blev därför värre än vad den öppna, transparenta organisationen, som inte räds vare sig att debatteras avseende sexism eller rasism, hade lett till. Nu blev det, istället för ett evidensbaserat agerande, ett tissel-tassel-agerande, väglett av det som organisationen formellt borde vara vägledd av, en omsorg om medarbetarna, även de kvinnliga.
Men den formella delen av organisationen hade en omsorg som var riktat, inte mot medarbetarna, inte mot kvinnorna och deras frid, utan mot att organisationens ytterst ansvariga, och därmed organisationen, inte skulle hamna i en brännande debatt om rasism.
Det är den postmoderna triumfen. Skenets triumf, medan substansen döljs, till ansenlig kostnad av de som inte räknas, trakasserade kvinnor.
Öllsjö den 4 januari 2018
På en arbetsplats finns en man som i vissa arbetsmoment inte gör bra ifrån sig. Vad värre är, är att han bryter mot interna regler. Han utreds och man befinner honom så skyldig att avsikten blir att avlägsna honom. Den som skall besluta i ärendet väljer dock det motsatta, att lägga ner ärendet. Till saken hör att han ofta anför att kritiken mot hans oriktiga agerande baseras på rasism, eftersom han är invandrare.
Han agerar mot en kvinna på ett sätt som kvinnan uppfattar som sexuella trakasserier. Hon vill dock inte anmäla honom då hon anser, och inser, att en anmälan blott skulle skada henne. En medarbetare i organisationen, som får höra hennes berättelse, försöker få henne att ändra sig, trots kostnaden för henne. Men hon vill inte. Medarbetaren förstår hennes obenägenhet till anmälan. Medarbetaren får ett möte med personalavdelningen, och önskar agerande från deras sida, då det är viktigt att kvinnor i organisationen känner ett lugn och förtroende gentemot de medarbetare de samverkar med. Personalavdelningen säger att de inte kan utreda utan en anmälan från den som är drabbad. De gör ingenting.
Medarbetaren anför att personalavdelningen har en rejäl dossier i källaren som ger skäl att agera. Personalavdelningens representant lär då ha sagt till medarbetaren att den inte visste vad kollegan pratade om. Alla de utredningar som gjorts, som var grund för ett tidigare beslut, förnekas.
En enkel förklaring till detta besynnerliga skeende är att det krävs en anmälan, inte från vem som helst, med misstanke om sexuella trakasserier, utan från den som drabbats. Individen som blir anmäld, måste respekteras och kan inte riskera att baktalas hur som helst. Effekten av den omtanken blir att offret blir ett dubbelt offer, medan gärningsmannen får en omsorg som gärningen inte ger skäl till.
Men varför valde inte personalavdelningen att agera, på något sätt, med grund i insikten av de tidigare utredningarna? Här fanns bevis på att personen påverkade arbetsplatsen negativt, och på ett område som borde ha hög uppmärksamhet, sexuella trakasserier. Den påverkan var dock inte i fokus på personalavdelningen, utan det föreföll som om omsorgen om den utpekade personen var högre. Ja, man var ju t o m benägen att ljuga.
Varför valde personalavdelningen att t o m förneka dessa utredningar? De var gjorda. De hade presenterats för den ytterst ansvarige. Den som valde att lägga ner ärendet. Det antyder att personalavdelningen underkastade sig den ytterst ansvariges önskan att lägga ner ärendet, att lägga det åt sidan så markant att det t o m inte ens funnits. En förnekelse som sedan fortsatte när medarbetaren kom med kvinnans historia om sexuella trakasserier. En vind av Östtyskland och deras Stasi-tystnad erfars i denna historia.
I politiska syften förnekas det uppenbara, och människors väl och ve offras på ett altare.
Men vilket altare?
I detta fall står uppenbarad sexism mot att organisationen riskerade en misstanke om rasism. Händelserna skedde innan #metoo, vilket kanske kan förklara att det tycks som om misstanke om rasism står över faktisk sexism.
Den ytterst ansvariga lade undan ärendet, sannolikt för att inte komma in i den debatt om rasism som personen alltid skapade, så fort kritik riktades mot hans agerande. Man accepterade brott mot rutiner, för att undkomma risken av debatt om rasism.
När sedan faktisk sexism kom, undvek man det. Kanske inte så mycket i respekt för personen, och absolut inte i respekt för den sexuellt trakasserade personen, som ju var luft och intet för organisationen. Hon var intet. Utan i rädsla för att drabbas av debatt om rasism.
Således, rasism slog sexism.
Och vad blev slutet på historien? Jo, medarbetaren blev senare utredd som potentiell rasist, efter att ha agerat på personens brott mot en rutin, varvid personen fullföljde sin tradition, att påstå att agerandet var baserat på rasism. På misstanke om rasism agerande personalavdelningen. Medan sexismen inte uppmärksammades.
Problemet med de sexuella trakasserierna hanterades istället av organisationens informella struktur. Kollegorna på arbetsplatsen informerade kvinnor i farozonen, på ett diskret sätt, och rekommendera dem att undvika personen.
Utfallet i organisationen blev därför värre än vad den öppna, transparenta organisationen, som inte räds vare sig att debatteras avseende sexism eller rasism, hade lett till. Nu blev det, istället för ett evidensbaserat agerande, ett tissel-tassel-agerande, väglett av det som organisationen formellt borde vara vägledd av, en omsorg om medarbetarna, även de kvinnliga.
Men den formella delen av organisationen hade en omsorg som var riktat, inte mot medarbetarna, inte mot kvinnorna och deras frid, utan mot att organisationens ytterst ansvariga, och därmed organisationen, inte skulle hamna i en brännande debatt om rasism.
Det är den postmoderna triumfen. Skenets triumf, medan substansen döljs, till ansenlig kostnad av de som inte räknas, trakasserade kvinnor.
Öllsjö den 4 januari 2018
RSS-flöde
