Jag läste angående artificiell intelligens följande:
” Kritiskt tänkande, kreativitet och att formulera frågor är andra egenskaper som fortfarande är genuint mänskliga och därmed ytterst gångbara.” Så skriver Maria Rankka i en debattartikel i Svenska Dagbladet.
https://www.svd.se/fran-floskler-till-verklighet-om-larande
Maskinerna kan inte skapa något från luft, från oväntade kombinationer, dvs de är inte kreativa. De är bättre på att svara på frågor, men har svårare för att ställa frågor, vilket är förutsättningen för kunskap. Och det kritiska tänkandet, att finna gränserna för vår kunskap och att göra något åt det, kan de inte.
När jag läser citatet slåss jag av att det anger det som är essensen i akademisk utbildning. Eller, snarare, borde vara det. I de stolta lärandemålen på universitet och högskolor slåss det fast att kritiskt tänkande är grundstenen i akademisk utbildning.
Vi som jobbar i branschen, vare sig som anställd eller avskedad, vet att det till stora delar inte är sant. I ekonomiutbildningen finns ett stort inslag av det jag kallar ’diplomutbildning’. Studenterna skall minnas lite listor och göra ett enkelt bokslut. Därefter skall de kunna intervjua tre personer och skriva ner vad de har sagt, vilket kallas självständigt examensarbete. Under studietiden arbetar de, kanske halvtid, ty längre tid tar det inte att minnas listor. Sedan får de sitt diplom, och kan börja jobba. Ty det är knappast kunskaperna eller den kritiska förmågan som är det eftersökta, utan diplomet, ty den är den första tröskeln till ett jobb.
Samtidigt sker det akademisk utbildning. Ut från utbildningar kommer akademiskt tränade personer. Emellertid är det svårt att finna dem, ty akademiskt utbildade personer är en funktion av personen och dess förmåga och intresse, samt av de lärare den haft.
Hur skall man finna denna kombination? Den tydligaste signal som finns i svensk akademisk utbildning är om läroanstalten är högskola eller universitet. Eftersom universitet attraherar mer av forskningskapabel personal, torde sannolikheten för den goda akademiska läraren vara högre på universitet.
Men vi vet också att variationen på lärarstaben är mycket hög. Det finns bubblor av hög kvalitet på högskolor, och det finns hart när floder av usel kvalitet på universitet. Vid den senaste utvärderingen av akademisk utbildning som Universitetskanslersämbetet gjorde, sammanställde jag resultaten och gjorde en enkel statistisk analys. Jag fann inte signifikanta skillnader mellan universitet och högskola. Tyvärr gjorde jag inte en mer avancerad analys där jag skilde ut de gamla universiteten och de nya, med en numer grundad baktanke att de nya ännu har högskolornas problem att attrahera goda forskarkrafter.
Som du ser, betonar jag forskarkrafter. Förvisso vet vi att det finns usel forskning som inte har akademiska kvaliteter, men även här gäller att den aktiva forskaren är mer sannolik att ha akademiska kvaliteter än den som inte är aktiv.
Alla ni som har känsliga tår, var god och notera att jag INTE säger att alla högskolor är sämre än universitet, och att alla icke aktiva forskare INTE är goda akademiska lärare. Och för er uppblåsta, notera att jag INTE säger att alla universitet är goda akademiska utbildningsanstalter och att alla forskningsaktiva är goda akademiska lärare. Det enda jag säger är att sannolikheten är högre för god akademisk utbildning på universitet, sannolikt på de äldre universiteten, och att forskningsaktiva lärare är sannolikt bättre akademiska lärare.
Därmed tror jag att jag återigen drar den slutsats som mina 35 år i branschen ger mig skäl att dra, vilket liknar den slutsats som den främsta kritikerna av svensk företagsekonomisk utbildning drar, Mats Alvesson, att koncentrera akademisk utbildning till ett fåtal lärosäten, med stark betoning av forskning, och gör om högskolor och kanske några yngre universitet, till yrkeshögskolor, där studenter utbildas i ett yrke, utan krav på att utveckla en stark förmåga till kritiskt innovativt tänkande och förmåga att ställa frågor
Öllsjö den 10 januari 2019
” Kritiskt tänkande, kreativitet och att formulera frågor är andra egenskaper som fortfarande är genuint mänskliga och därmed ytterst gångbara.” Så skriver Maria Rankka i en debattartikel i Svenska Dagbladet.
https://www.svd.se/fran-floskler-till-verklighet-om-larande
Maskinerna kan inte skapa något från luft, från oväntade kombinationer, dvs de är inte kreativa. De är bättre på att svara på frågor, men har svårare för att ställa frågor, vilket är förutsättningen för kunskap. Och det kritiska tänkandet, att finna gränserna för vår kunskap och att göra något åt det, kan de inte.
När jag läser citatet slåss jag av att det anger det som är essensen i akademisk utbildning. Eller, snarare, borde vara det. I de stolta lärandemålen på universitet och högskolor slåss det fast att kritiskt tänkande är grundstenen i akademisk utbildning.
Vi som jobbar i branschen, vare sig som anställd eller avskedad, vet att det till stora delar inte är sant. I ekonomiutbildningen finns ett stort inslag av det jag kallar ’diplomutbildning’. Studenterna skall minnas lite listor och göra ett enkelt bokslut. Därefter skall de kunna intervjua tre personer och skriva ner vad de har sagt, vilket kallas självständigt examensarbete. Under studietiden arbetar de, kanske halvtid, ty längre tid tar det inte att minnas listor. Sedan får de sitt diplom, och kan börja jobba. Ty det är knappast kunskaperna eller den kritiska förmågan som är det eftersökta, utan diplomet, ty den är den första tröskeln till ett jobb.
Samtidigt sker det akademisk utbildning. Ut från utbildningar kommer akademiskt tränade personer. Emellertid är det svårt att finna dem, ty akademiskt utbildade personer är en funktion av personen och dess förmåga och intresse, samt av de lärare den haft.
Hur skall man finna denna kombination? Den tydligaste signal som finns i svensk akademisk utbildning är om läroanstalten är högskola eller universitet. Eftersom universitet attraherar mer av forskningskapabel personal, torde sannolikheten för den goda akademiska läraren vara högre på universitet.
Men vi vet också att variationen på lärarstaben är mycket hög. Det finns bubblor av hög kvalitet på högskolor, och det finns hart när floder av usel kvalitet på universitet. Vid den senaste utvärderingen av akademisk utbildning som Universitetskanslersämbetet gjorde, sammanställde jag resultaten och gjorde en enkel statistisk analys. Jag fann inte signifikanta skillnader mellan universitet och högskola. Tyvärr gjorde jag inte en mer avancerad analys där jag skilde ut de gamla universiteten och de nya, med en numer grundad baktanke att de nya ännu har högskolornas problem att attrahera goda forskarkrafter.
Som du ser, betonar jag forskarkrafter. Förvisso vet vi att det finns usel forskning som inte har akademiska kvaliteter, men även här gäller att den aktiva forskaren är mer sannolik att ha akademiska kvaliteter än den som inte är aktiv.
Alla ni som har känsliga tår, var god och notera att jag INTE säger att alla högskolor är sämre än universitet, och att alla icke aktiva forskare INTE är goda akademiska lärare. Och för er uppblåsta, notera att jag INTE säger att alla universitet är goda akademiska utbildningsanstalter och att alla forskningsaktiva är goda akademiska lärare. Det enda jag säger är att sannolikheten är högre för god akademisk utbildning på universitet, sannolikt på de äldre universiteten, och att forskningsaktiva lärare är sannolikt bättre akademiska lärare.
Därmed tror jag att jag återigen drar den slutsats som mina 35 år i branschen ger mig skäl att dra, vilket liknar den slutsats som den främsta kritikerna av svensk företagsekonomisk utbildning drar, Mats Alvesson, att koncentrera akademisk utbildning till ett fåtal lärosäten, med stark betoning av forskning, och gör om högskolor och kanske några yngre universitet, till yrkeshögskolor, där studenter utbildas i ett yrke, utan krav på att utveckla en stark förmåga till kritiskt innovativt tänkande och förmåga att ställa frågor
Öllsjö den 10 januari 2019
RSS-flöde
