Modet är att vara fri från beroendet, att inte betingas av rädslan. Detta är den Kantianska autonomin, där han överförde den frihet som tidigare hade getts till gud, den allsmäktige, den fulländade, Ett:et. För att kunna vara gud måste man vara helt fri, utan något som helst beroende. Det var detta oberoende som Kant överförde och gav till människan och menade att det frihet som människan har, kan inte bevisas som sådan, blott indirekt, genom att hon har kapacitet till plikt. Plikt är uttrycket för människans frihet, ty plikt är att bestämma sig för en princip, som man sedan följer, oaktat vilka känslor man för tillfället har, oaktat kostnaderna och intäkterna av agerandet.
Det är den friheten som Jane Eyre ger uttryck för när hon motstår grevens lockrop att stanna med honom, som hon älskar över allt annat, trots att han är gift med en annan kvinna, dock med en kvinna som är en inlåst galning: “Laws and principles are not for times when there is no temptation; they are for such moments as this, when body and soul rise in mutiny against their rigour; stringent are they; inviolate they shall be. If at my individual convenience I might break them, what would be their worth? They have a worth – so I have always believed; and if I cannot believe it now, it is because I am insane – quite insane, with my veins running fire, and my heart beating faster than I can count its throbs. Preconceived opinions, foregone determinations are all I have at this hour to stand by; there I plant my foot” (Brontë 1994:314, kursiverat av författaren).
Jane är fri att agera enligt sin plikt, ty hon kan agera enligt sin norm, utan att ge efter för hennes hjärtas röst. Hon låter inte kärlekens behag få omintetgöra en viktig princip. Hon är inte determinerad av känslornas storm. Hon är fri att välja, plikt eller känslor.
För 24 månader sedan blev jag utsatt för den värsta förödmjukelse jag erfarit i mitt professionella liv. Jag blev avskedad, även om det kallades arbetsbefrielse under 24 månader och därefter upphör anställningen. Det är en händelse, som du just nu kan se, genom denna text, gnager i mig och får mig att tänka och reflektera.
Jag anser självfallet att det var en orätt. Jag ansåg och anser att jag hade gjort rimligt bra ifrån mig. De skäl de angav för avskedet, som de begärde skulle hemlighållas, skrattade och skrattar jag åt, då de var illa formulerade svepskäl.
Jag borde inte beröras av avskedet. Jag borde vara fri från det. Jag borde ha nått till Falcones visdom, att ha faktumet i mitt liv, avskedet, utan att beröras av det, utan att det konditionerar mig och mitt agerande.
Men det tycks som om det fortfarande mal i mig, 24 månader efter avskedet. Jag har en erfarenhet som inte blott lärt mig något, utan som fortfarande påverkar mig, utöver lärdomen av händelsen. Jag är således inte fri.
Det paradoxala är att jag tror att jag blev avskedad p g a att jag utövade min frihet, min Kantianska autonomi. Offentligt tog jag avstånd från rektorns och andra sk akademiska chefers ambition att låta FN:s hållbarhetsmål indoktrinera studenterna genom att genomsyra utbildningen och forskningen. Jag hävdade, och hävdar, att det strider mot akademins princip, att meddela kunskap vunnen på vetenskaplig grund och det strider mot den akademiska friheten. Självfallet insåg jag, precis innan jag skickade iväg min debattartikel som offentligt tog avstånd från rektorns initiativ, att jag därmed ställde min anställning i fara.
Likt Jane Eyre insåg jag behaget jag hade kunnat vinna genom att ge efter för trycket. Men likt Jane kunde jag då fråga mig, vad är det för värde i principerna av vetenskaplig kunskap och akademisk frihet, om jag bortser från dem när hela min vision att bygga en fantastisk utbildning i Kristianstad stod i fara? På gravarna av vetenskaplig kunskap och akademisk frihet skulle min vision byggas.
Jane Eyre hade tidigare i sitt liv stått upp för sanningen, och uttalat en sanning, som innebar att hon bestraffades genom att skickas till en fruktansvärd internatskola. Hon förstod, när hon sade sanningen, att utsagan skulle kosta henne mycket. Men efter hon sagt det, erfor hon den Kantianska friheten, att inte vara konditionerad av omsorgen om sitt eget liv, utan om omsorgen av sanningen: “Ere I had finished this reply, my soul began to expand, to exult, with the strangest sense of freedom, of triumph, I ever felt” (Brontë 1994:39).
Jag tryckte ’sänd’, och min insändare skickades iväg till tidningen, där jag offentligt tog starkt avstånd från rektorns initiativ, med argument för vetenskaplig kunskap och akademisk frihet. Likt Jane erfor jag min frihet i det ögonblicket. Jag determinerades inte av rädslan att förlora min möjlighet att realisera min vision. Jag erfor modet, kuraget att våga stå för de principer jag hade gjort till mina.
Då erfor jag Frihet. En frihet jag förvägrar mig själv idag, genom att återkomma till dessa händelser om och om igen.
Så vandrar vi människor, mellan autonomin och heteronomin, mellan att själv bestämma och låta andra bestämma. Mellan oberoende och beroende.
Det finns ett behag i heteronomin, ty att låta andra bestämma ger belöningar och acceptans, medan det autonoma agerandet ger straff, som avsked, och uteslutning.
Jane Eyre tog en droska från gården. Hon lämnade allt det hon älskade p g a den princip hon valde att följa. Hon förlorade allt, förutom sin princip. Hon fick hoppa av droskan vid en skiljeväg, där hon sedan irrade omkring på hedarna, i regn och rusk, utan mat, utan skydd, utan sällskap. Det enda hon hade kvar var hennes princip och hennes kärlek till greven. Det var hennes rikedom i sin misär. Hon var fri, men hungrig och frusen.
Då hade jag kurage. Nu måste jag spänna mig för att ha det kurage som krävs för att leva fri från konsekvenserna av mitt modiga agerande.
San Bernardo den 3 augusti 2020