Nästa gång vi träffades var när han fann sig övergiven av sin ordinarie handledare, som hade flyttat från institutionen. Han hade då ett mer rimligt avhandlingsmanus som skulle slutseminariebehandlas. Jag antog ställningen som hjälpande handledare. Slutseminariet medförde att hans avhandling inte kunde läggas fram då opponenterna, två av mina institutionskamrater, hade några avgörande kritiska kommentarer som måste åtgärdas. Under ett år kämpade vi, han skrev, jag läste och kommenterade. Slutligen gav han upp en del av sina hjärtesaker och modifierade manuset så att opponenterna, inte utan kritik, kunde acceptera att det lades fram. Han disputerade och blev doktor.
Nästa gång vi träffades var när jag kontaktade honom, då i hans egenskap av prefekt på högskolans ekonomiska institution. Jag var trött på att verka på en institution som ansågs vara en av landets främsta, medan jag tyckte mig se avsevärda brister bakom institutionens vackra kulisser. Jag undrade om han behövde en docent. Han såg möjligheterna att genom min titel, docent, och kanske min förmåga, kunna bidra till hans institution. Jag anställdes på hans institution och lämnade därmed en av landets mest renommerade institution, för att verka i en av landets minst renommerade institution. Där gavs jag uppgiften att ansöka om magisterrättigheter till institutionen. Det lyckades.
Nästa händelse vi hade tillsammans var när jag, då anställd på hans institution, ansåg att kandidatuppsatser skulle examineras av två oberoende bedömare, handledaren och en medbedömare. Han och hans kollega på den fördjupningen ansåg att det inte behövdes. Jag sade att jag inte kunde vara delaktig i sådana praxis eftersom det stred mot rimliga akademiska krav. Jag lämnade fördjupningen och koncentrerade mig på redovisningsfördjupningen, där han och hans kollega inte fanns. Där skapade jag och de som blev mina kollegor och vänner, en sammanslutning, som vi kallade Engagerade Klubben, som ledde till en god utbildning och hög forskningsproduktivitet. Idag är en av dessa professor i redovisning, och de andra tre är docenter. En ganska lyckad Engagerad Klubb, om jag får döma själv. Han kritiserade oss för att vara slutna. Men vi ansåg att vi försökte få med oss personer, men då vi krävde engagemang på vår nivå, föll personerna bort, då vi tyckte att de ville ha av våra prestationer, men ville inte bidra lika mycket till prestationerna.
Nästa gång vi träffades var när jag återigen sökte upp honom. Då hade jag varit professor i 12 år och han var nu docent och rektor. Jag hade varit på två andra institutioner och ansåg att jag nu, med cirka tio år av yrkesverksamt liv kvar, hade nått den kompetensen, och hade det nätverk som krävdes för att bygga en mycket god utbildning och forskningsverksamhet. Den förmågan ville jag satsa på de som jag identifierade mig med, studenter som mestadels kom från hem utan avancerade studieerfarenheter. Han kallade mig och gav mig en ledningsuppgift. På institutionen gavs jag sedan ytterligare två ledningsuppgifter. Jag satsade så mycket att jag arbetade dag och natt. Men min satsning gick i kvav. Jag stötte mig med, inte studenter och inte med betydande anställda, utan med sk akademiska chefer.
Den sista gången jag träffade honom var i hans arbetsrum, där han ansåg att jag hade misslyckats i allt. Jag kan inte gå in på det, då förvaltningschefen och de andra sk akademiska cheferna ansåg att skälen skulle hemlighållas. Han avsåg att skilja mig från min anställning, antigen genom frivilligt avtal eller genom domstol. Jag hade säkert kunnat få mer fördelaktigt utfall om jag valt domstolen, men blotta tanken på att förlänga tiden av avskiljande var mig främmande, varför jag gick med på ett frivilligt avtal. Så frivilligt det nu kan vara att lämna den positionen där jag skulle realisera mitt livs projekt.
Så slöts cirkeln. Den som började med att han lämnade mig med ett havererat avhandlingsprojekt. Och som slöts när jag lämnade honom med ett havererat livsprojekt.
Så började, utvecklades och avslutades en kollegial relation, där vi under åren hjälpt och stjälpt varandra.
San Bernardo 4 augusti 2020