Om det blir fler bombdåd av svenska medborgare, då kommer kanske vårt pass att bli mindre gångbart? En kostnad av flyktingmottagandet.
En annan kostnad som kan riskera att uppkomma p g a flyktingmottagandet är erosionen av det som Bo Rothstein kallar det nordiska guldet. Det blänkande guldet består av den tillit vi svenskar har till våra institutioner, och, inte minst, till vår stat. Ja, somliga av oss kallar den t o m för vår stat.
Vi svenskar, ja, då menar jag svenne- och doris-svenskar, sätter oftast mellan 7 till 10 på en tio-gradig skala på frågan om vi litar på andra personer. Så mäts det nordiska guldet. Vi erfar guldet när vi kan anlita en bank, utan att behöva ha personlig kontakt med en bankkamrer som vi känner, eller som har ett släktnamn som antyder att den tillhör någon klan vi kan lita på.
Flyktingarna kommer oftast från länder som saknar det nordiska guldet. Där är misstron, med all rätt, stor mot staten och mot institutioner. Där finns tilliten knuten till släkten, till klanen eller till företrädaren för en kyrka.
En historia från levande livet åskådliggör med brutal sanning fenomenet. En kvinna sade till mig att hon är noga med hur hon agerar gentemot sina två barn på deras terrass. Ty mittemot terrassen har socialtjänsten lägenheter, och hon är rädd för att socialtjänstemän tittar på henne och bedömer hur hon agerar mot sina barn. Gör hon något fel, kan de komma till henne och ta hennes barn ifrån henne. Jag fick be henne berätta det igen, för jag förstod inte riktigt vad hon sade. Som om hon trodde att socialtjänsten spanar på henne, och lättvindigt tar barnen från henne. Hon sade samma sak igen, och jag förstod att hon verkligen trodde att socialtjänsten spanade på henne och hennes agerande gentemot sina barn. Jag kunde inte hålla tillbaka min naturliga reaktion, en svenne-reaktion, så jag skrattade. Hon tittade förundrat på mig. När jag såg hennes ögon, förstod jag att vi levde i två skilda världar. Hon hade ingen tillit till staten, att den ville henne och hennes barn väl. Ja, hon var t o m rädd för den.
När jag ser en polis, känner jag trygghet, även om polisen skriver ut fortkörningsböter till mig, vilket polisen gör helt rätt i. Jag tror att polisen finns till för mig, eller i alla fall den laglydiga delen av mig. Polisen skulle inte göra mig orätt, i alla fall inte utifrån statens lagar. Sådan tillit har jag.
Med folk som henne, riskerar tilliten att undergrävas i Sverige. Vi riskerar vårt guld. Det som håller oss samman och som gör vårt samhälle så lugnt och så förutsägbart. Och så oerhört socialt effektivt.
Det är därför av största angelägenhet att vi förmår våra nya svenskar att bli som oss. Vi måste assimilera dem. Inte integrera dem, utan just assimilera dem, dvs få dem att anta vår kultur av tillit. I mitt Sverige finns inte mångkultur, i den mån den innebär att vårt guld rostar.
San Bernardo den 7 augusti 2020