Idag skall jag berätta om två intermezzon som åskådliggör denna förändring.
Jag minns inte riktigt årtalet, men tror att det var 1984 som jag gavs fullt ansvar för den grundläggande redovisningskursen i Lund. Den innebar främst att jag skulle lära studenterna grundläggande italiensk dubbel bokföring, dvs att förmå studenterna att förstå varför det går jämnt upp i slutet på all bokföring.
Första föreläsningen var jag oerhört personlig och uppriktig. Det jag skulle lära dem var initialt oerhört svårt, ty de skulle lära sig ett fantastiskt system, men att de först mot slutet skulle kunna förstå dess logik och dess skönhet. Det innebar att början på kursen hade mycket karaktär av korvstoppning och kunde upplevas oerhört tråkig. Men att slutet skulle vara helt magnifikt, när man förstod sambandet mellan resultaträkningen och balansräkningen.
En liten delegation av studenter gick efter första föreläsningen till studierektorn och uttryckte sitt missnöje mot en lärare som sagt att ämnet var tråkigt. Efter kursens slut, vid hans uppföljning med mig, berättade han om intermezzot. Han berättade att han hade lugnat studenterna och bett dem ge mig en chans till och återkomma om de fortsatt upplevde hans föreläsningar negativt.
Vid uppföljningen gav han mig goda råd, som jag sedan dess burit med mig. Han förstod vad jag menat och håll med om min beskrivning om ämnet. Men att jag skulle blott uppmärksammat dem på svårigheten och motiverat dem med annat än att säga att det är tråkigt. Det skulle de själva få erfara, men lärarens uppgift var inte att underbygga deras upplevelse, utan ta dem ur den upplevelsen.
Hösten 2018 höll jag en inledande föreläsning i redovisningsteori i Östersund. Där skulle studenterna skapa egna grupper för gruppuppgifter. Jag redogjorde, med skämtsam ton, att jag tillsammans med två andra kollegor publicerat en undersökning som visat att studentgrupper med mixad könsfördelning, men med etnisk homogenitet, klarar uppgiften bäst. Några studenter blev upprörda över att jag pratat om etnicitetsblandningens lägre prestationsförmåga. De ringde till den kursansvarige, tillika professor i redovisning, och beklagade sig. Han ringde omedelbart till mig, samma dag, på eftermiddagen, och bad mig hålla igen i mina föreläsningar och inte beträda politiskt heta områden.
I Lund 1984 diskuterades intermezzot efter kursen, med argument och med ambitionen att få mig att förstå. I Östersund 2018 gavs omedelbart kommandot att hålla igen.
Jag fortsatte min professionella gärning i Lund, stärkt av diskussionen med studierektorn. Jag avslutade mitt uppdrag i Östersund och har aldrig återvänt, ty jag utför blott min gärning i akademiska miljöer.
I januari 2021, fick jag ett dokument som föreskriver hur en uppsatskurs skall vara organiserad. Föreskriften strider mot min modell för uppsatskurs. Du får ursäkta om jag nu anses rida på höga hästar, men min modell har visat sig vara framgångsrik. Det är mig helt främmande att lyda, att underkasta mig dokumentet. Jag hade kunnat ta en lärande diskussion om min modell, så som jag tog en diskussion med studierektorn 1984. Men jag kommer inte att lyda föreskriften. Istället kommer jag att göra som jag gjorde i Östersund, lämna uppdraget.
Ingen säger till mig hur jag skall göra, ty jag är professionell. Det innebär att jag gärna och villigt tar jag en diskussion med vem som helst, hur mycket som helst, i ambition att kritisera och lära mig och lära andra. Jag ägnar studenters kursutvärdering, om den görs professionellt och med hög svarsfrekvens, stor uppmärksamhet. Det är den akademiskt professionella attityden. Men begär någon att jag skall lyda, att jag skall följa en föreskrift som inte är min, som min professionalism säger är fel, då lämnar jag.
Den akademiska friheten är hotad och professionalismen är hotad. Likt Östersund tar jag inte striden på platsen, utan lämnar platsen.
På mina höga hästar sitter jag och hävdar att studenterna inte vinner på att jag rider bort i skymningen. Och rider därefter bort i skymningen.
Den 2 juni 2021
Sven-Olof Collin