”Det som kulturbarnen går miste om är den omskakande upplevelsen av humanismen som brott, av tänkandet som revolt. I värsta fall gör den bristen att de inte slåss lika våldsamt när dessa värden är hotade, som i vår tid.”
(https://www.svd.se/darfor-ar-det-synd-om-kulturelitens-barn)
Så skriver Carl-Michael Edenborg, författare, angående en debatt som förts långt in på kultursidorna. Det handlar om kulturgiganternas barn, om de fått en silversked i munnen och kan glida på sina föräldrars framgång, eller om det är ett hinder. Carl-Michael skriver från den andra sidan, han som fick en plats i kulturen, trots sin uppväxt. Han som menar att han slåss mer våldsamt för värden då betyder mer för honom, att hans plats hotas mer än de som sitter med sitt medfödda, kulturella ärvda kapital.
Citatet träffar mig hårt. Min strid för det som jag uppfattar som akademiska värden, som ledde till mitt avsked som professor, att våga tänka, att våga tala, att stå emot ideologiseringen och politiseringen av akademin. Jag gjorde det rätta. Anser jag. Jag agerade som en Don Quijote, utan blick på konsekvenserna för mig. För att kämpa för de stora idealen. Anser jag. Och fick betala ett högt pris, avsked. Anser jag.
Eller fanns och finns det egoism i min kamp? Likt Edenborg skriver, att den som är i närheten av dessa värden, slåss hårt för dem. Medan de som har dem, på ett självklart sätt, genom arv, lugnt lutar sig tillbaka, viss om sitt kapital. Utan rädsla att de skall erodera och tas från dem.
Att vara statarungens pojke som blev professor, är inte ett tecken på sagolik prestation, utan på det akademiska systemets förfall. Ja, så är första sanningen. Om sedan förfallet bekräftas genom att systemet verkligen, synligt på annat sätt än genom statarungens sons upphöjelse, ja då är ju den första sanningen verkligen bevisad som oerhört sann, och inte bara en tramsig mindervärdighetskänsla i en person som lärts att inte vara någonting. Den första sanningen går inte att göra något åt, men starungens pojke kan ju i alla fall få det att se ut som om det var någonting genom att hävda att systemet kan vara sant akademiskt. Och på så sätt, i hemlighet och fördolt, insinuera att hans prestation var märkvärdig. Ja, inte mycket märkvärdig, men i alla fall lite märkvärdig.
Mitt avsked från Högskolan Kristianstad var inte föranledd av att jag kämpade för det rätta, utan för en aning egen upphöjelse. Som om Don Quijote inte kämpade för det rätta, utan för att vara Riddare.
Den 8 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
(https://www.svd.se/darfor-ar-det-synd-om-kulturelitens-barn)
Så skriver Carl-Michael Edenborg, författare, angående en debatt som förts långt in på kultursidorna. Det handlar om kulturgiganternas barn, om de fått en silversked i munnen och kan glida på sina föräldrars framgång, eller om det är ett hinder. Carl-Michael skriver från den andra sidan, han som fick en plats i kulturen, trots sin uppväxt. Han som menar att han slåss mer våldsamt för värden då betyder mer för honom, att hans plats hotas mer än de som sitter med sitt medfödda, kulturella ärvda kapital.
Citatet träffar mig hårt. Min strid för det som jag uppfattar som akademiska värden, som ledde till mitt avsked som professor, att våga tänka, att våga tala, att stå emot ideologiseringen och politiseringen av akademin. Jag gjorde det rätta. Anser jag. Jag agerade som en Don Quijote, utan blick på konsekvenserna för mig. För att kämpa för de stora idealen. Anser jag. Och fick betala ett högt pris, avsked. Anser jag.
Eller fanns och finns det egoism i min kamp? Likt Edenborg skriver, att den som är i närheten av dessa värden, slåss hårt för dem. Medan de som har dem, på ett självklart sätt, genom arv, lugnt lutar sig tillbaka, viss om sitt kapital. Utan rädsla att de skall erodera och tas från dem.
Att vara statarungens pojke som blev professor, är inte ett tecken på sagolik prestation, utan på det akademiska systemets förfall. Ja, så är första sanningen. Om sedan förfallet bekräftas genom att systemet verkligen, synligt på annat sätt än genom statarungens sons upphöjelse, ja då är ju den första sanningen verkligen bevisad som oerhört sann, och inte bara en tramsig mindervärdighetskänsla i en person som lärts att inte vara någonting. Den första sanningen går inte att göra något åt, men starungens pojke kan ju i alla fall få det att se ut som om det var någonting genom att hävda att systemet kan vara sant akademiskt. Och på så sätt, i hemlighet och fördolt, insinuera att hans prestation var märkvärdig. Ja, inte mycket märkvärdig, men i alla fall lite märkvärdig.
Mitt avsked från Högskolan Kristianstad var inte föranledd av att jag kämpade för det rätta, utan för en aning egen upphöjelse. Som om Don Quijote inte kämpade för det rätta, utan för att vara Riddare.
Den 8 juni 2021
Sven-Olof Yrjö Collin
RSS-flöde
