Vi, kommunister och socialister, har samma materiella ekonomiska analys, baserad på Marx’ Kapitalet.
Jag har här hävdat, om och om igen, att islam, kristendom och judendom bär samma onda frö, det abrahamitiska ondskefulla fröet. Det som förklarar varför det finns terrorister i alla tre läger, varför kvinnor kan få så underordnad roll i deras samhällen, och varför samhällen där de dominerar, sällan får någon god utveckling.
Sveriges goda utveckling under 1900-talet utmärktes av den dominerande pragmatiska demokratiska socialismen hos Socialdemokraterna, samtidigt som kristendomen förlorade sitt inflytande.
Frågan jag måste ställa mig är om den demokratiska socialismen bär ett liknande ondskefullt frö som kommunismen bär. Precis som de abrahamitiska religionerna har samma ursprung, har socialismen och kommunismen liknande ursprung. Har då socialismen samma ondskefulla frö till terror och våld som kommunismen har?
Tittar vi runt i länderna som haft styrande partier som vägletts av den demokratiska socialismen, kan vi inte se ondskan som kommunismen visat upp i de länder där den förekommit. Därmed tycks historien säga att jag inte skall vara rädd för ett ondskefullt frö, ty kommunismens ondskefulla frö tycks inte finns i den demokratiska socialismen.
Ryssland hade två revolutioner. Först kom socialisterna, genom mensjevikerna. Då genomfördes ett val i Ryssland. Mensjevikerna hade tidigare tagit kontrollen över det socialdemokratiska partiet, där de hävdade parlamentarism och icke-våld. Precis samma utveckling fanns i Sverige, där kommunisterna lämnade det socialdemokratiska partiet. Mensjevikerna förlorade dock sitt inflytande genom oktoberrevolutionen 1917, där bolsjevikerna tog makten.
Med bolsjevikerna avskaffades demokratin, och våldet etablerades. Som mest magnifikt i all sin ondska när Stalin kom till makten. Samtidigt genomfördes i Sverige, med stöd av liberalerna och med motstånd från högern, det första steget i den socialistiska strategin, allmän rösträtt, som omfattade alla vuxna människor, även kvinnorna.
De demokratiska socialisterna tror så mycket på sina idéer att de är övertygade att de kan vinna människorna för dem. Vinner de människorna, genomförs idéerna. Vinner de inte människorna, ja, då får man ta nya tag eller ompröva sin idé. Så ser den slitsamma demokratins väg ut. Det är tron på sina egna idéers kraft hos människorna, och tron på att människorna bär det förnuft och det hjärta som socialisten bär, och, kanske det viktigaste, tron på att idéerna kan spridas från socialisterna till folket genom en öppen och rationell debatt.
Skillnaden gentemot kommunisterna är att de inte behöver fråga folket om lov att genomdriva sina idéer. De behöver därför inte heller debatten. Historiens obevekliga gång och partiets oändliga förmåga att fatta rätt beslut, gör att människorna behöver inte tillfrågas. De behöver endast utbildas. De som inte kan ta emot utbildningen och nå insikten, skall få insikten genom att böja sig. Inför gevärskolven.
Kommunisten och socialisten har samma dröm, det klasslösa samhället. De har samma analysredskap, materialismen och marxismen. Men sedan skiljer de sig åt. Den demokratiske socialisten vill vinna folket genom att övertyga dem i diskussioner och presentationer. Det finns inget större än folket. Kommunisten har sanningen i sin hand och behöver inte vinna folket, utan folket har att böja sig för sanningen. Det finns inget större än sanningen.
På så sätt liknar kommunismen nazismen, med sin Ledarsanning, och de abrahamitiska religionerna, med sin allsmäktige gud. Det är det totalitära, det antidemokratiska, som är det verksamma i det onda fröet, som gör att nazism, kommunism, kristendom, islam och judendom så ofta leder till förtryck och blodspillan.
Öllsjö den 10 maj 2020