Akademisk frihet är tre saker:
Lehrfreiheit, dvs lärarens rätt att undervisa enligt sin professions normer,
Lernfreiheit, dvs studentens rätt att fritt välja vad de vill studera, och
Freiheit der Wissenschaft, att fritt få utföra den forskning som forskaren finner relevant
Det Humboldtska idealet är universitetet där lärare och studenter möts, där läraren fritt väljer sin forskning och sin utbildnings innehåll, medan studenten fritt väljer sina kurser.
Forskningsfriheten finns, mycket uttalad i de fria forskningsresurser som universitet ger sina lärare, där vilken forskning de utför inte granskas, däremot, förhoppningsvis, att de presterar rapporter och meddelar sin forskning. Något mer beskuren är forskningen när den får konkurrera om andra forskningsprojekt för anslag. Även om det kan vara högt i tak, kan det finnas uppslag som har svårt då ingen annan inser dess genialitet. Än mer beskuren är den då den utförs på direkt uppdrag av en beställare. Men en god forskare hävdar sin frihet även i de beställda forskningsprojekten, t ex vid val av teori.
Lärfriheten finns, dvs studenter kan välja sina kurser. Idag är den emellertid kraftigt beskuren då universitet domineras av program, där kurserna till stora delar är givna. Det återspeglar en aning att universitet ger professionsutbildningar och yrkesutbildningar. Men det kan lika mycket komma av planeringsbehaget att få in en student som sedan genererar hyfsat säkra resurser under programmets tid, i den mån den blir godkänd.
Lärarfriheten är den frihet som debatterades i tidningen och i mitt inlägg. Debattören hävdar en sorts rätt att dra in finansiering av kurs p g a politiskt opassande termer. Notera att jag skriver termer, ty man förstår att debattören sannolikt avser ett annat rasbegrepp än det eller de rasbegrepp som presenteras på kursen.
Lärarfrihet innebär emellertid inte att läraren har rätt att ge vilken kurs som helst, och att i kursen meddela vad som helst. Det finns två begränsningar.
Alla universitet har begränsade resurser, vilket innebär att alla kurser som lärare vill ge, inte kan ges. Det måste göras en prioritering. Den prioriteringen kan se olika ut. I mitt ämne finns starka utbildningsprogram, där vi utbildar individer för att fungera som akademiska ekonomer i samhället. Det kräver att de kan investeringskalkylera, bokföra, rekrytera, leda, förstå företagets plats i samhället och, inte minst, förstå ägandet betydelse. Ja, det senare inser t o m jag, som professor i företagsstyrning, där ägandet är centralt, kan vara föranlett av mitt forskningsintresse. Det senare innebär att vi, de professionella akademikerna, förstår att alla professionella akademiker förvisso har en översikt och insikt i sitt huvudämne, men tenderar att överdriva en aning betydelsen av sitt eget specialämne. Därför avgörs kursers prioritering av kollegiet av professionella akademiker, där i heta debatter översikter och insikter bryts mot egenintresset i sitt specialämne.
Kurserna som föreslås prioriteras således av kollegiet. I denna prioritering ingår att kollegorna värderar, efter sin förmåga, om kursen följer akademins diktum, att meddela kunskap vunnen genom vetenskapliga metoder. Det är i denna värdering raskursen har blivit granskad och funnen värdig universitetsstatus, dvs att den har kunskap som är vunnen med vetenskapliga metoder.
Jag utgår således ifrån att den omstridda kursen har fått en kollegial granskning och befunnen meddela vetenskaplig kunskap. Debatten om raskursen skall därför handla om kursens innehåll. Finansieringen skall dras tillbaka om man kan finna att det är en kurs som förmedlar politiska budskap, ideologier och annat icke-vetenskapligt.
Jag svärtade man, ty det är centralt. Vem är man? Alla samhällets aktörer har rätten att debattera en kurs. Vi är alla del i detta man. Men den som ytterst har att samla dessa debattinlägg och värdera dem, är kollegiet. Det är kollegiet på institutionen på Karlstad universitet som skall samla på sig debatten och avgöra om den indikerar att kursen är en akademisk kurs eller ej. Alla tillhör vi detta man, men på toppen i detta man, befinner sig kollegiet, som avgör kursens finansiering.
Det ankommer universitetet att se till att universitetet har ett kvalificerat kollegium, som har förmågan att värdera den vetenskapliga halten i kursen. Det är ytterst den vetenskapliga professionalismen i kollegiet som avgör om universitetet meddelar vetenskaplig kunskap. Detta avgörs således inte av rektorer, ledarskribenter, ja, inte ens statsministern eller Kungen tillsammans, kan avgöra detta.
Akademisk frihet innebär således inte, praktiskt sett, att läraren har absolut frihet att meddela vad som faller den in. Friheten är kringskuren av prioriteringar avseende institutionens uppdrag och värderingar avseende vetenskapligheten.
Kollegiet, i min värld, representerar det vetenskapliga Förnuftet. Endast under det böjer jag mig. Om det sedan passar eller inte passar de politiska vindarna är fullständigt egalt.
Öllsjö den 7 maj 2020