I första Mosebok kapitel 19 kan vi läsa om Lot, som bor i Sodom med sina två döttrar. Han tar emot två änglar, som han ger mat. Männen i Sodom kommer uppbragta till hans dörr och vill komma in. Då säger Lot: "Mina bröder, gör inte så illa! Jag har två döttrar som aldrig haft någon man. Låt mig föra ut dem till er, så kan ni göra vad ni vill med dem. Gör bara inte något mot de här männen, eftersom de har sökt skydd under mitt tak." Inget händer dock med döttrarna. Sedan flyr Lot med sina döttrar. Sodom förgås och Lots nyfikna hustru vänder sig om för att se gudens förstörelse av städerna, varför hon blir en saltstod. Därefter befinner sig de tre i en grotta. Döttrarna berusar sin far två gånger, och lägrar honom, blir gravida och föder var sitt barn.
Detta är en berättelse som anses av judar och kristna vara helig. Som beskriver hur en far bjuder ut sina oskyldiga flickor till våldtäkt och hur de senare begår blodskam. Judarna har haft några tusen år på sig att ta bort den, för att visa sin avsky inför Lots våldtäktserbjudande och döttrarnas blodskam. De kristna har haft minst 1700 år på sig att ta bort den. Men ingen av dessa har tagit bort den. Den finns fortfarande i den skrift som de håller för helig.
Vad lär berättelsen oss, som inte underkastar oss guden?
Inför guden och hans utsända änglar är människor, t o m människors döttrar, inget värda. De kan kastas till hungriga män. De kan begå blodskam. Så länge de lyder guden, så länge finns ingen annan moral. Det är blott och enbart lydandets moral
Minns Abraham, som i sin gränslösa fundamentalistiska ondska, i sin fullständiga lydnad under guden, var villig att mörda sin egen son. Människor är blott medel i gudens hand och den enda moral som finns är lydandet.
Nu kanske du säger, ja, det är brutaliteten i gamla testamentet. Nya testamentet är kärlekens och försoningens testamente. Men då har du ju helt lyckats undvika det som i alla fall jag uppfattar som kärnan i nya testamentet, nämligen Jesus. Guden föder sig själv i sonen, som han villigt låter människorna mörda. Hans egen son låter han mördas. Sonen underkastar sig, han lyder sin mordiske fader. Gudens argument är att sonen då bär våra synder. Guden låter Jesus dö på korset för våra synders skull. Placerad där av sin egen far, guden.
Det abraham var villig att göra, men slapp; det Lot var villig att göra, men inte behövde göra, det gjorde den väldige guden. Han offrade sin egen son. Han lät mörda sin egen son. Det är svårt att se någon mindre moralisk depraverad, än den som låter någon, som han kan hindra, mörda sin egen son.
De kristna, när de för en gång skull försöker klä sig i moral, säger att villigheten att offra sin egen son för andra, att gå utöver sin egen egoism och avstå från att värna sin egen son, till gagn för andra, är den största kärleken.
Så är den judiska och kristna moralen, dränkt i blod och mord. Jag erfar ingen kärlek när någon vänder sin egen son ryggen, och kallar det kärlek. Allt du gör, jahve, badar i blod. Från de stackars pojkarna i Egypten som mördades för att Moses folk skulle kunna vandra till det förlovade landet och genom den andra Förintelsen (syndafloden var den första) bosätta sig där, till sin egen sons upphängning.
Att nämna moral och samtidigt nämna judendom och kristendom, är att ha förmågan att uttala motsägelser.
Dessa berättelser, som finns i en bok som anses helig, är blott ett bevis på de abrahamitiska religionernas amoral.
Men frågan kvarstår, varför är de kvar? Och vad är det för sorts människor som låter detta vara kvar?
Öllsjö den 5 maj 2020