https://www.svd.se/hojd-yrkesstatus--ett-trick-som-inte-hjalper
Tanken med statushöjning är förvisso god. Det är trevligt att ha hög status. Det kan vara motiverande för människor att arbeta hårt för att uppnå status. Och status tycks kosta lite för den arbetsgivare som njuter statusjaktens frukter. I Alvessons fall gäller det grupper som t ex den han tillhör, lärare och professorer. Kan man förmå dem att sträva och bli duktiga, utan att begära ohemula löner, blir det ett billigt belöningssystem för skolor och universitet.
Men Alvesson menar, kanske självupplevt, att när man försöker höja statusen, men samtidigt inte minskar på tillträdet till den grupp som skall statushöjas, utan tvärtom, ökar tillträdet till gruppen, då blir ju statusen istället mer urvattnad, mer utspädd. Och den blir än mer utspädd om man samtidigt ökar tillträdet och gör det enklare att träda in i gruppen. Då får man absolut och utan tvivel en statussänkning. (Tillträdet innebär avträde..., om man får leka med orden)
Tänk dig en kandidat och en professor i filosofi i Lund 1955 och jämför statusen de hade, på sitt universitet och i sitt samhälle, med en kandidat och en professor i företagsekonomi 2018 på en liten högskola på en ort, någonstans i Sverige, som många inte kan placera i rätt landskap. Jag tror att de flesta av oss anser att statusen var högre hos personerna 1955 än 2018. Det som skett mellan 1955 och 2018 är en enorm utbyggnad av den akademiska utbildningen, vilken inneburit en enorm ökning av de som tar en kandidat på en högskola och de som blir professorer.
Men det har inte enbart varit en enorm ökning av antalet, utan kvaliteten på dessa har också förändrats, så till den milda grad att kanske ’akademisk’ blir felvisande. Alvesson har också tidigare pekat på att kvaliteten sjunkit på professorerna, främst p g a befordransprofessorer, dvs de som bedöms av sakkunniga att ha professors kompetens, men som inte slåss om en position. ( https://www.svd.se/forskare-sverige-har-alltfor-manga-professorer )
Han själv vann sin position i hård konkurrens på ett välrenommerat universitet, Lunds Universitet, och är en av Sveriges förnämsta professorer i företagsekonomi. Alvesson har därför en stark grund för sitt uttalande. Men detta till trots är det felaktigt genom att inte vara hela sanningen, ty att vinna en professorstitel i konkurrens kan vara lika lätt som att bli befordrad. Det gäller bara att ha en utlyst tjänst som är så begränsat beskriven att blott en kan söka, och att utlysningen sker på en högskola som ingen vill befinna sig på, förutom den ensamme som traktar efter titeln. (Vilket SULF pekar på i en debattartikel: https://www.svd.se/ny-rapport-svenska-universitet-bryter-mot-lagen )
Men Alvesson befinner sig i en prekär situation. Trots att han är professor, och därmed borde ha avgörande inflytande på sin läroanstalt, klarade inte hans institution, inte ens i hans närliggande ämne, att bli godkänd av Universitetskanslersämbetet, när de för några år sedan granskade kvaliteten på svensk företagsekonomi. Det innebär förvisso ingen skam för honom, ty det visar att inte ens han, med sin pondus och starka akademiska hållning, kan förmå en välrenommerad anstalt att upprätthålla de krav han önskar.
En professor med god europeisk, ja, internationell renommé, med mer än 50.000 citeringar, kan inte stå emot tendensen av av-akademiseringen av den akademiska utbildningen, av transformeringen av akademisk utbildning och forskning till ett geschäft som ger ut diplom i utbyte mot avsaknad av krav på vare sig lärare eller student. Allt för att få titel, kandidat eller professor. Men en titel som ekar av den dumhetens tomhet som Alvesson så vältaligt skriver om.
Alvesson kommer att gå till den svenska akademiska historien, likt några av oss andra, som den som stred för akademisk kvalité, men förlorade sin strid. Till och med på sin hemmaplan. Om honom, och hans likar, kommer att sägas att de stred för en sak som började förloras redan på 60-talet. Små öar skapades, där dessa ideal fanns kvar. Små Engagerade Klubbar fanns, där kraven och kvaliteterna och det akademiska engagemanget bevarades. Men öarna blev mindre och mindre av vattennivåns höjning, och dränktes snart av den helt översvallande av-akademiseringen av akademiska institutioner.
Kvar blev titlar och pappersdiplom vars främsta företräden var att de blott var tryckta på ena sidan, så att man kunde använda den andra sidan till att göra upp en inköpslista till onsdagens livsmedelsinköp. 3 liter mjölk, 1 paket juice, 1 rågbröd, 4 päron och 1 påse fransk sallad.
Anslaget ’Sapere aude’ skrivet i rött, sitter fortfarande uppe, några timmar till, mest för att det inte ingår i städarens arbetsuppgifter att ta ner det. Man har glömt vem som satte upp det och ingen funderar över vad det betyder.
Öllsjö den 8 maj 2018